drade fram och ater i tepidariet. Han foersvann
daerefter genom doerren till avklaedningsrummet, varifran man snart genom
sorlet av roester hoerde hans staemma i de spridda orden: Nicaea ...
Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av
Samosata, o.s.v.

Att teologisera var i denna tid bade mod och behov. Kyrkomoetenas
ordtvister skulle icke hava skakat vaerlden sa som de gjorde, om de ej
funnit genljud i de oraekneliga folkmassorna. Despotismen hade kvaevt
allt deltagande foer statssaker; den nya statsreligionen bannlyst
filosofien; litteratur och konst voro doeende; hagen foer timligt
foervaerv kolnad genom de inboerdes krigen och styrelsens rovlystnad.
Varje kristian maste vaelja sin plats bland de stridande flockarne, da
sjaelve hedningen ej kunde undga att spoerja efter de orsaker, som
foervandlade de stora staedernas kyrkor till blodstaenkta slaktarhus och
foerde brandfacklan till de mest avlaegsna byar i Paflagonien och
Afrika. Endast teologien besvarade denna fraga. Och teologien skulle
nu besvara alla fragor, som den forskande anden uppstaellt. I
segerfroejden oever att aentligen hava vunnit den foersta grundval, som
filosofien foergaeves soekt i foernuftet sjaelv, uppgingo alla straevanden i
det enda att med facklan, taend vid uppenbarelsens ljus, belysa de
gudomliga och maenskliga mysterierna. Icke underligt. Troestloesheten av
den foerintelse, vari filosofien upploest den gamla folktron, hade i
miljoner maenniskosjaelar varit alltfoer djup, foer att icke detta begaer
skulle framtraeda med oerhoerd styrka. Att sysselsaetta sig med teologien
var saledes ett behov foer tiden, och daer det icke kaendes som sadant,
var det en modsak. Allt var faergat av teologien: kejsarens droemmar,
hovets kabaler, skolornas skrivoevningar, kvinnornas glam, samtalen pa
torg och gator, larmet pa cirkus, de enskilda tvisterna, de inboerdes
krigen. Kunde Annaeus Domitius med sin gammalromerska trollformel
bortmana figuren i badlakanet, sa aterstodo honom otaliga andra av
samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anstaendig kristian
kunde saetta sin fot. Och dit hoerde aeven badhusen, ehuru manga
kristianer foervisade renlighetens hedniska dygd till litanian.

Sedan Annaeus Domitius och Karmides genomgatt badslavarnes sista
handlaeggning och nu voro iklaedda de draekter, som deras egna i
samlingssalen vaentande slavar hallit redo, uppgjorde de ett gemensamt
program foer den naestkommande dagens noejen och sk