ildes at. Karmides
gick med nagra andra vaenner till det i grannskapet av tepidariet
varande biblioteket, daer Olympiodoros vaentade dem foer att upplaesa sitt
nyaste skaldestycke: en laettsinnig skildring av vardagslivet i
Olympen. Annaeus Domitius var nu som alltid jaektad av statssaker. Han
ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit
sin oenskan att samma afton fa tala med prokonsuln oever Akaja.

Skymningen var redan inne, da Annaeus Domitius laemnade termerna. I
tempelportikerna voro lamporna taenda: facklor braende vid alla
offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och
torg voro oeversallade av fotgaengares lyktor. Annaeus Domitius svepte
sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos
prokonsuln upptaeckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, naer de
oeverlade om baesta saettet att doeda morgondagen. Prokonsuln var i sjaelva
verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och
Men sleto hans hjaerna. Se haer hans tankar:

Foerdoemda skrivelse! Naer emottog jag nagonsin en sadan? Kejsarens
regering ger mig raett att taga Krysanteus' huvud, men alaegger mig det
icke. Brevet skaenker mig en gava, som jag ej vill ha, och naer det
laegger filosofens huvud i mitt knae, hoejer det svaerdet oever ett annat,
som aer mig oaendligt dyrbarare, naemligen mitt eget. Vem kan veta, huru
laenge den naervarande styrelsen skall sta? Underraettelserna fran
krigsskadeplatsen aero foer Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma.
Antag, att Julianus segrar! Hur gar det mig da, om jag tagit min vaen
Krysanteus' huvud? Julianus aer hans laerjunge, vaen och beundrare. Det
foersta huvud, den nye kejsaren later avsla, aer da mitt. Han skall utan
miskund offra Senekas aettelaegg at platonikerns skugga. Hur gar det
mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart
foeremal foer min nye kejsares omaetliga tacksamhet. Han skall linda mig
i oemma omsorger. Han goer mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt
namn gar till odoedligheten i evig foerening med en av laenkarne i tidens
arskedja. Aennu om tusen ar haerefter maste skolgossarne inpraegla i sitt
minne, att den eller den maerkvaerdiga haendelsen intraeffade aret Annaeo
Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvaerr, haer moeter nu ett annat
antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig da mitt oede, om jag tytt
beraettigandet foer vad det aer: en varsamt given befallning? De aennu
maekti