droppar, som foello pa ett farskinn, som en hebreisk krigare foer
nagot aendamal hade utbrett pa marken, ja aeven i en sang, som en judisk
konung skrev till en av sina hustrur. Men skillnaden aer den, att
kristianernas tolkningssaett aer mycket godtyckligare aen vara filosofers
och Hermiones, och att de judiska saegnerna alls icke baera nagon
symbolisk praegel, sasom vara, utan vilja vara rena historiska
beraettelser.

- Men aeven kristianernas tolkningssaett kan vara giltigt, sade
Hermione, ty jag foerestaeller mig, att de gudomliga sanningarna
symbolisera sig i historiska haendelser, likasom i skaldernas
ingivelser. Du, Ismene, fragade nyss, om det ej aer skalderna, som
diktat vara myter foer att roa sig och andra....

- Ja, jag gjorde det--och nu skall du foerklara mig den saken,
Hermione.

- Jag tror, att manga av vara skalder haft ett hoegre syftemal aen att
roa: att de diktat i pytiskt skalderus, att myterna aero aeldre aen de,
och att de endast givit dem klarare linjer, livligare faerger. Men aeven
naer skalden skrivit endast foer att roa, endast med avseende pa
skoenheten, icke pa sanningen, utesluter detta icke moejligheten, att
sanningen, honom omedvetet, infinner sig och tager sin boning i de
former han skapat, sasom livsgnistan infann sig i Pygmalions bildstod.
Skalden foerhaller sig da till sitt verk som en moder till det barn,
hon givit livet. Modern aer barnets upphov, men det aer icke hon som
bildat tankelagarne foer dess sjael; hon aer omedveten om dess anlag,
kaenner icke arten av den ande, som lever i den spaede. Ja, jag tror,
att det aer omoejligt att bilda nagot skoent, utan att daeruti
ovillkorligt doeljer sig som kaerne nagot sant, varav det skoena aer
aterskenet. Den sanne konstnaerens hand foeres ej av honom, utan av en
hoegre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, aer en lag
i den gudomliga naturen. Daerom pamindes jag i gar genom en beraettelse
av min faders vaen, matematikern Diofantos....

- Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? infoell Ismene.

- Ja, han.

- Det laer vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De saega, att han
raeknar ut, huru solen, manen och stjaernorna skola ga, och att icke ens
den minsta lilla stjaerna kan smyga sig till att ga pa annat saett, aen
den daer flintskallige gubben foereskriver henne. Han laer vara en
ordentlig tyrann mot stjaernorna.

- Vad sade Diofantos? fragade Julia och Berenike.

- Han omtalade, att han maett kapitaelvolut