en: kom! upprepade hon med
smaektande roest samma kom!--men till honom. Som naemnt, det var
foergaeves. Moett med foerakt, smoeg hon till de grottuppfyllda bergen,
hoeljde sig med traedens loev och tvinade, taerd av sin kaerlek, bort, sa
att endast roesten aterstod av hennes vaesen. Sedan dess aer hon icke
synlig mer, men hoerd av alla. Haemnden vaentade Narkissos. Han var
endast sexton ar, naer den haendelse timade, som sannade Teiresias'
spadom. Hoerom Ovidius!

Silverklar och skinande ren daer floedar en kaella. Aldrig av
herdar hon aen var grumlad, aldrig av getters fjaellgraesmaettade
flock eller andra hjordar, och aldrig roerd av en fagel,
ettskogens djur eller fallande grenar. Naermast hon kransas av
graes, som naeres av smekande boelja, haegnas av traen, som ej
lida en glimt av ljummande solgloed. Matt av hetta och toerst
kom gossen att vila pa staellet, lockad av aengdens och kaellans
behag och troettad av jakten. Men da han soeker en svalkande
dryck, han finner en annan braennande toerst, foerfoerd av sin bild
i speglande kaella, kaer i ett livloest hopp, foervaexlande vaesen
och skugga. Tjust han beundrar sig sjaelv: foerstenad i blick
och i hallning vilar han daer och liknar en bild av pariske
marmorn skadar ett stjaernepar--sina egna stralande oegon,
skadar ett har, dionysiskt rikt och vaerdigt Apollon, fjunfri
kind och retande mun och skinande axlar, lemmar med glans av
snoe, som genomskimras av purpur. Narkissos var foertrollad av
sin egen spegelbild. Hungerns, soemnens krav foermadde icke
loesslita honom fran denna syn. Han klagar foer skogarne:

Skogar, o saegen mig, vem har drahbbats av grymmare kaerlek?
Vem? I veten I, som givit sa manga en fristad.
I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas,
fingen I vittna foerr en sadan taerande laengtan?
O, jag ser och aer tjust--vad jag ser, vad tjuser mitt oega,
finner jag aldrig aenda: sa hart aer aelskaren darad.
Och, foer att oeka min gloed, ej havets vidder ha skilt oss
icke stigar och fjaell, ej murar med bommade portar,
endast det tunnaste bryn! Sjaelv traengtar gossen till famntag,
ty sa ofta jag raeckt mot boeljan kyssande laeppar,
lika ofta jag sett hur hans laeppar trana till mina.
---------
Naer jag dig oeppnar min famn, din raecker du villigt till moetes:
ler jag, ler du som jag, och jag maerkte nog aeven, att tarar
skymde din blick, da jag graet, och att vinkar du gaeldat med vinkar.
Och sa vitt jag foerstatt av de aelskliga laepparnes