r.

- Ah, det aer du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah!

- Jag har uppfyllt din oenskan och foer min unge Klemens till dig.

- Vem aer Klemens?

- Du vet det, fader.

- Klemens? Nej.

- Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gang talade med dig,
och som du oenskade fa se.

- Ah! Nu vet jag.

- Han kommer foer att bedja om din vaelsignelse.

Pelarmannen lag kvar en stund i den staellning, han intagit, och faeste
sin blick pa biskopens unge foeljeslage, som nu hade dragit tillbaka
kapan och visade blottat sitt av langa, ljusbruna lockar omsvallade
huvud. Daerefter reste sig Simon pa knae, foerde handen eftertaenksamt
till sitt skaegg, sag sig omkring med spejande blickar i alla
vaederstreck och fattade sin lina, vars ena aenda han lade flera varv
kring ett av kapitaelens utskjutande blad.

Korpen, som nu var soemnig, oroades av denna roerelse, flaxade, lyfte
sig och floeg med tunga vingslag till naermaste punkten av den
halvfoerfallna stadsmuren, daer han satte sig i skuggan av en
myrtenbuske och stack huvudet under vingen.

Vid den tystnad, som radde, foernummos fran avstand melodiska toner,
och pa an, som lyste i manens sken likt smaeltande silver, naermade sig
en bat.

I naesta oegonblick fattade helgonet med baegge haenderna linan, skoet sig
ut fran kapitaelen och gled ned till marken.

Han stod, eller raettare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framfoer
biskopen och foerelaesaren, vars voerdnad foer helgonet, naer han sag det
sa naera foer sina oegon, borde hava blandats med fasa. Solen hade braent
och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, oeverdraget av
ett svartbrunt skinn, daer adrorna lago som straengar och roerde sig som
hopsnodda maskar, medan de genomstroemmades av den ringa blodmassa, som
aennu spred liv i de ohyggliga formerna. Oegonen lago djupt i sina
halor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunroed glans.
Helgonet satt i en halvt knaeboejande staellning, med benen under sig,
framlutad, stoedd pa de langa harvuxna armarne, som laemnades bara av
bjoernpaelsen.

Petros vidroerde voerdnadsfullt hans skaegg och knaen, samt viskade daervid
i hans oera:

- Fader, vakta din tunga!

I Simons oegon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet
och hemligt foerstand. Han nickade och riktade sin blick pa Klemens.

- Kom till mig! Raeds icke! sade han med omisskaennlig oemhet i sin ton.

Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste voerdnad, boejde sitt