t olivdungarne. Har jag icke hoert de trognes
psalmer ljuda, sasom komme de ur jordens skoete? Det aer ju som fordom,
da vi foerfoeljdes foer var tro och firade Herrens fest i kulor och
gravkamrar. Haerliga tid!

Och pelarhelgonet boerjade sjunga en av dessa psalmer--i boerjan med
sakta roest, som om han velat haerma de ljud, om vilka han talat
--sedan med allt starkare staemma, som om han velat oeverroesta de glada
tonerna fran den allt mer och mer sig naermande baten:

Guds namn aer kaent i Judaland, foerhaerligat i Israel,
han Sion till sin borg har valt, i Salem star hans helga tjaell.
Han krossar bagar, spjut och svaerd,
de stolte digna till hans fot,
och baevande den hela vaerld
foerstummas foer hans vredes hot.

Se Roevarbergen! Pa sin grund de svikta foer hans oegas blink,
och krigarskaror domnande nedlaegga vapen pa hans vink,
se vagnen stannar med sitt spann,
och doett aer stridstrumpetens ljud
och saenkt i dvala haest och man
vid blott en vink av Jakobs Gud.

Petros' ansikte uttryckte den stoersta spaenning vid den upptaeckt, han
trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjaensten.
Men som han visste, att det skulle bata till intet att aeska vidare
upplysningar av Simon, och da han dessutom kaende, att denne, sa snart
han foerdjupat sig i sina aelsklingspsalmer, icke ville stoeras, besloet
han att i tysthet avlaegsna sig, sa mycket mer som Klemens vaentade
honom vid stadsporten och natten var langt framskriden.

Han vandrade med langsamma steg oever slaetten, pa vilken hans skepnad,
hoeljd i den vida kapan, kastade en fantastisk jaetteskugga. Det gick i
Aten en saegen, att nagon hade sett en skugga pa marken sasom av en
maenniska--men utan att en sadan eller nagot annat roerligt foeremal
kunde upptaeckas--langsamt oever faelten naerma sig dubbelporten och daer
foersvinna. Mahaenda hade beraettarens inbillning skapat denna syn av
ingenting annat aen skuggan fran ett foerbi manen seglande moln; eller
kanske hade den dova, obestaemda, tryckande fruktan, som lik en tung
luft vilade pa befolkningen, givit sig uttryck i denna saegen. Men var
och en, som i detta oegonblick sett den enslige vandraren skrida oever
det skydda pelarfaeltet, kunde gripits av en liknande aning och kaent,
att en olycksande, lekamliggjord i detta vaesen, naermade sig den
slumrande staden.

Sangen, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss foernummits, hade
oeverroestats av Simons starka, an