min
faders foerelaesningar i Akademia, fortfor Hermione med glaensande oegon
och lyft panna. Honom skullen I hoera! Vad aer kvinnan i tankens vaerld
emot mannen? Det kan vara henne moejligt att med en brad aning finna en
sanning, till vilken han kan hinna endast med svara moedor, djupa
tankeslut; men genom dessa moedor, endast genom dem, aer det vunna en
egendom at vetandet, en bevisad sanning, i staellet foer ett sant
hugskott. Mina tankar aero hugskott, ingenting annat. Jag aer rik pa
hugskott, och dina verser, min Julia, hava framkallat ett nytt.

Narkissos, sa tyder jag denna myt, aer maenniskoanden. En flodgud var
Narkissos' fader, och en kaellnymf hans moder. Floden och kaellan
tillhoera jorden, men spegla himmelen. Sa aer maenniskoanden foedd och
ammad i naturens skoete, men tillika ett atersken av det gudomliga.
Spamannen Teiresias foerutsade Narkissos en lang och lugn levnad endast
i det fall, att han icke laerde kaenna sig sjaelv. Sa foerkunnade aeven
Gud, enligt en av hebreernas heliga saegner, det nyskapade
maenniskoslaektet, att det skulle foerlora sitt elysium, om det smakade
kunskapens frukt och laerde skillnaden mellan gott och ont.
Maenniskoanden, sa antyda myterna, sa laera filosoferna, levde i boerjan
naturdriftens oskyldiga liv; maenniskan var fullkomlig som planta och
djur, lycklig som de, omgiven som de av naturens modersvard, som i en
oupphoerlig krets ledde henne till noejet, naer hon kaende laengtan
daerefter, till vilan, naer hon njutit, till behovet, naer hon vilat ut.
Myten syftar haerpa, naer hon saeger, att Narkissos vaexte upp skoen och
aelskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstand av
lycksalighet. Men maenniskan var danad till en annan aen den. Hon bar
inom sig en kraft, som en gang skulle goera henne myndig och foerflytta
henne ur oskuldens naturliv, den laegre fullkomlighetens fridfulla
elysium, ur okunnighetens och traeldomens lugn, till ett hoegre
tillstand, fullt av ofullkomlighet, moedor och sorger, pa det att under
strid med sig och vaerlden hon skulle, sasom fri och foernuftig varelse,
bana sig vaeg tillbaka till det oskuldens tillstand, vilket hon laemnade
som ett ofritt naturting, ett hoegt begavat djur. Hon aer kallad att
lyda sedelagen, sasom hon foerut lydde driften. Hon aer foerjagad ur
natur-oskuldens elysium, foer att oever toerniga aengder med bloedande
foetter na himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar pa
denna i maenniskan groende, oroliga f