st yppa sitt
deltagande foer samtalet, som hoells i en saerdeles avmaett och kylig ton.
Men deras oeron voro spaenda, och de foerlorade icke ett ord av vad de
ville hoera.

- Du har nagra dagar varit borta fran Aten, sade biskopen till
Krysanteus.

- Ja ... Och du har tillkaennagivit, att du oenskade ett samtal. Vad
vill du mig?

- Du aterkom just i raett tid foer att fa del av ett edikt, varom den
foerste bland stadens valda aembetsmaen aer skyldig att taga kaennedom.

- Och det aer du, som har att meddela mig det?

- Ja.

- Du matte da goera det a prokonsulns vaegnar, ty hitintills har det
varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja.

Petros besvarade icke denna anmaerkning, utan vaende sig till den
penningraeknande presbytern.--Aer raekningen slutad? fragade han.

- Slutad, hoegaerevoerdige fader, svarade denne, i det han tillsnoerde
pungen, i vilken han nedlagt de raeknade silvermynten.

- Klemens, min aelskade son, fortfor biskopen vaend till den unge
foerelaesaren, tag denna summa och utdela henne till de vaentande arma
broederna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina haender.
Tillsaeg pa samma gang de raettsoekande, att de atervaenda i morgon vid
vanlig tid, och de nadesoekande, att de nu hava foeretraede.

Gossen i praestdraekt spratt till som ur djupa tankar, da han hoerde sitt
namn. Hans blick hade oavvaent varit riktad pa Krysanteus' ansikte. Det
var foersta gangen han sag den atenske aerkehedningen, om vilken
biskopen sa ofta, aen med harm, aen med oemkan, talat till honom. Men
bilden, som Klemens, pa grund av biskopens ord, hade i fantasien malat
av den bekante filosofen, oeverensstaemde icke med verkligheten. Klemens
ville tvinga sig upptaecka nagot hart, oevermodigt och sjaelvkaert eller
demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu stoerdes.

Da Petros vaende sig bort fran Krysanteus, hade denne vid ett oegonkast
oever salen varsnat den unge praesten. Klemens var blek och spenslig,
men hans anletsdrag stralade av serafisk renhet, som traengde till den
skoenhetsaelskande atenarens hjaerta och fyllde det med deltagande. Det
foerekom honom som en grym lek av oedet, att en sa spaed och aelsklig
varelse redan var iklaedd en draekt, som doemde honom att avsaega sig
sjaelens sjaelvstaendighet och hjaertats naturligaste boejelser.

Klemens hade nyss avlaegsnat sig genom doerren till aulan, naer denna
utifran oeppnades av vaektaren foer en liten hop maen och kvinno