henne ensam med arvingarne?

- Gregorios avloeste mig och sitter vid hennes saeng. Hon skall icke
ett oegonblick vara ensam ... Foermodligen slocknar hon i morgon.

- Gud vare hennes sjael nadig! Hon var alltid en from kvinna. Hon
emotser med lugn och glaedje sin upploesning.

- Ja, lovad vare Gud!

- Och testamentet?

- Det skall i morgon vara i dina haender.

- Och dess innehall?

- Ack, hoegaerevoerdige fader, hon har varken foergaetit kyrkan eller dig,
hennes biktfader, ej heller sina slaektingars naturliga ansprak. Hon
har till och med ihagkommit mig, den fromma aedla kvinnan, med en gava,
den dyrbaraste och vaerderikaste av alla....

Biskopen stannade. En moerk skugga for oever hans panna, och han faeste
en ljungande blick pa presbytern.

- Dig? sade han med daempad roest. Navael, jag lyckoenskar dig hjaertligt.

- Ja, svarade Eufemios oedmjukt, och hans oegon blickade fromt, men
stadigt, under de breda oegonbrynen, i biskopens ansikte. Jag aer i
sanning icke vaerdig en sadan lycka, men da Herren latit mig henne
vederfaras, sa emottager jag henne med innerligaste glaedje och
tacksamhet.

Biskopens blick var fortfarande riktad pa presbytern, da han i torr
ton sade:--Redogoer foer testamentets enskilda punkter!

- Apollonia skaenker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid
Piraeiska gatan och sin lantgard utanfoer Melitiska porten, i fa ord:
hela sin fasta egendom.

- Den fromma, foertraeffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt
vedergaellas henne daer ovan. Men fortsaett!

- Till dig, sin herde och biktfader, skaenker hon sina reda penningar,
samt allt sitt guld och silver....

- Jag aer ovaerdig en sadan godhet, sade biskopen, medan han gick fram
och ater oever golvet,--men foerbiga detta och fortsaett!

- Slaektingarne, som aero en gammal syster, en ogift brordotter och en
femarig brorson, aero ihagkomna med hennes oevriga loesegendom: moebler,
bohag och en slavinna.

- Och du sjaelv? infoell biskopen icke utan otalighet i tonen, i det
han anyo stannade framfoer Eufemios och maette honom med ett granskande
oegonkast.

Det vore omoejligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns
ansikte, daer han i detta oegonblick satt med armarne lagda i skoetet,
huvudet saenkt och de besynnerliga oegonen uppatriktade, mellan
oegonharen faesta pa Petros. Dessa oegon skoeto en blixt--om av harm
eller glaedje aer svart att saega. Han suckade och svarade:

- Ack, min aelskade biskop, din ringe t