t tecken. En sadan kvinna gloemmer icke laett. De hava fran barndomen
aelskat varandra ... och Karmides, om han vill, aer oemotstandlig.
Eufemios, tillade han hoegt, denna Alkmene synes vara oduglig foer sin
plats.

- Nej, infoell Eufemios med bestaemdhet, hon aer ovanligt klok och
foerslagen.

- Och har likvael icke foermatt att vinna sin haerskarinnas fulla
foertroende?

- Jag skall giva henne nya foerhallningsregler....

- Och just med haenseende till Karmides!

- Ja, min fader.

- Ha de aldrig upptaeckt nagot spar efter den spaede gossen, Hermiones
broder, som foer sexton ar sedan foersvann ur deras hus?

- Foermodligen icke. Krysanteus soerjer honom aennu. Han aer, beraettar
Alkmene, foeremal foer de boener, som fader och dotter varje kvaell
uppsaenda till sina vanmaektiga gudar, och Hermione gloemmer aldrig
omtala foer Alkmene, naer hon om natten droemt om sin broder. Ty det aer
foer henne en ljuvlig droem.

- Alkmene beraettar detta?

- Ja, det aer hennes ord.

Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros?

- Nej, icke sedan jag bar maten till honom.

- Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas
dock, att det medel, vi nu anvaenda, skall bryta den.

- Han var aennu i morse full av haedelse, min fader.

- Sedan dess hava femton timmar foerflutit. De timmarne hava varit
honom langa. Han torde hava besinnat sig. Naer du i morgon bittida
besoeker honom i faengelset, sa staell vattenkrukan utanfoer gallerdoerren,
sa att han kan se henne utan att na henne. Gud goere mig det och det,
om jag ej skall kvaesa upprorsanden i denne vanartige son!

- Amen! mumlade Eufemios.

- Kvaellen aer langt framskriden. Ga till vila, min vaen. Men tillsaeg
dessfoerinnan Klemens, att jag aer faerdig.

- Skall ske. Jag oenskar dig en god natt, min fader!

Den korthalsade foersvann genom en doerr, som foerde ut till peristylen.

ATTONDE KAPITLET.

Pelarhelgonet.

En stund daerefter skredo tva skepnader, hoeljda i kapor, oever aulan och
traedde genom vestibulen ut pa gatan Kerameikos. De voro biskopen och
den unge foerelaesaren.

Den langa gatan utmynnade i soeder till torget och aendade i norr vid
Dipylon eller dubbelporten, utanfoer vilken den foernaemsta
begravningsplatsen, Atens Pere-Lachaise, var belaegen. Genom
dubbelportens vaenstra valv traedde man ut pa den sa kallade heliga
vaegen, som foerde till Eleusis; genom det hoegra valvet sag man den
raka, av almar och plataner skugg