ade vaeg, som foerde till Akademia och
de platonska filosofernas lustgardar.

Gatan livades aennu av vandrare, som utlockats av den milda luften och
det haerliga manskenet. Foerst pa andra sidan om Teseustemplet glesnade
deras vimmel, och laengre bort stoerdes nattens tystnad blott av
vapenklangen och stegen av en foerbigaende patrull. Petros och Klemens
valde det hoegra portvalvet, gingo foerbi den vaktande legionaeren och
togo, sedan de vandrat ett stycke av den moerka alleen, sin vaeg till
hoeger genom en gallerport av jaern, som foerde in till gravfaeltet.

Klemens korsade sig och laeste en boen, naer han trampade detta av
kristianerna skydda staelle. Det var dock en haerlig ort, full av
skoenhet och hoega minnen. Haer vilade Hellas' och maensklighetens stoersta
maen och de tusen sinom tusen ynglingar, som det forna Aten hade
uppammat i skoenhet och glaedje till en tidig hjaeltedoed. Tempellika
vardar och avbrutna pelare reste sig oever lagertraedens och
cypressernas dunkla grupper, som skuggade enkla minnesstenar eller
till haelften dolde tysta grottor, daer urnor och bildstoder skymtade.
Kerameikos' likfaelt var Atens historia, mejslad marmor.

Dess nuvarande foerfall, dess ovardade skick, det oever gangarne vaexande
ograeset, de lutande vardarne med sina utplanade inskrifter, de
stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med haevdernas
tunga. Bakom stadsmuren, som pa ena sidan graensade till platsen,
skadade fran fjaerran ned pa gravfaeltet det hoega Akropolis med Pallas
Atenas jaettestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande
pelarrader, foersilvrade av manen. Levde i dem en ande, han foernam da
vad ett maenniskohjaerta kan kaenna vid aterblicken pa det foerflutna, naer
det soerjer en skoenhet, som gatt foerlorad, en kraft, som aer doed.

- Fader, sade Klemens, medan han vid sidan av Petros paskyndade sin
gang, de doede, som vila haer, voro hedningar, men bland dem fanns ju
likvael mangen, som soekte raetta stigar?

- Visserligen, svarade Petros, de hade den naturliga lagen inskriven
i sina hjaertan.

- Och tror du ej, fragade Klemens och kastade en vemodig blick pa
marmorvardarne, som skymtade mellan loevmassor, tror du ej, att
Foersonarens doed skall raeknas aeven dem till raettfaerdighet?

- Jag tror det, svarade biskopen. Da Kristus efter doeden nedsteg till
underjorden, predikade han daer foerlossning foer hedningarnes sjaelar.

- O Guds godhet! Han foerskjuter intet av sina barn