Simon i vaenligt foerebraende ton. Jag agade dig nog
straengt i gar, det gjorde jag, men sa aer du sa dum och olaeraktig, att
jag ibland blir rasande och vill vrida halsen av dig. Tva langa ar i
skolan, och aennu har du icke laert dig namnet Elpenike!

Simons korp var naestan lika ryktbar som helgonet sjaelv. Kristianerna
trodde sig veta, att han var mer aen hundra ar gammal, och man
omtalade, att en dag, da Simon foergaetits av de fromma kvinnorna, som
bodde i grannskapet av dubbelporten, hade korpen tillfoert honom foeda,
liksom det fordom timade med Elias, den store profeten.

Kanske var han verkligen en gammal enstoering, en Metusalem i sitt
langlivade slaekte, som oeverlevat de sina och fraemmande foer den yngre
korpvaerlden tillbragt aren i klipporna och lundarne vid Kefissos,
ensam och soerjande, till dess han slutligen fann en ny saellskapare av
ett annat slaekte, fann en vaen, som i mycket liknade honom sjaelv, och
till vilken han smaningom drogs genom detta medkaenslans band, denna
blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjaerta, aeven det
ensammaste, kyligaste och mest foertorkade, ett foeremal, varpa det kan
utgjuta den oemhet, varav det aennu aer maektigt.

Det foertroliga samsprak pelarmannen foerde med sin korp avbroets, naer
hans skarpa oera uppfangade ljudet av nalkandes steg pa graesmattan. Han
hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund.
Nu vaende han sig om och lade sig pa magen, och hans kala huvud med det
lurviga skaegget stack fram emellan kapitaelens loevverk, som ett
hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnar. Korpen hade flyttat
sig till hans axel.

Simon var harmsen oever att stoeras i sin maltid. Han hade vael aennu icke
sjungit sin aftonpsalm, men det boerjade lida langt in pa natten, och
han ville vara ensam. Daerfoer roet han redan pa avstand mot de kommande:

- Gan bort, gan bort! Gan, saeger jag!

Men naer de likvael nalkades, gnistrade hans oegon, och han boerjade i en
ton av gaeckeri:

- Kommen, mina barn! Kommen och hoeren! Varfoer skall oerat vara faest
vid huvudet? Slit av oerat, dumma maenniska, och spika det pa ditt broest
....

Dessa ord utgjorde inledningen till en av de foervirrade
straffpredikningar, med vilka han plaegade skraemma ensliga vandrare,
som nalkades pelaren i olaemplig tid. Men Simon hann ej fortsaetta, ty
han avbroets av en vaelkaend roest, som ropade:

- Fader Simon, du skall icke vredgas. Det aer jag, Petros, som komme