ss sett Atanasios. Man
behoever bara vara okaend pa staellet och ha nagra skrynklor i synen foer
att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det aer med honom som
med Jerusalems skomakare, som boenderna pasta sig se i var gammal
trashank, som stryker genom deras by.

- Na na, anmaerkte Eufemios, jag sade icke, att han aer Atanasios, utan
att han aer snarlik honom. Det skadar icke att ha oegonen med sig.

- Oegonen? Ja, dem gloemmer jag aldrig hemma, lika litet som oeronen,
var viss daerom, aerevoerdige presbyter! Och mina oegon sade mig, att
denne gubbe aer en duvunge mot Atanasios.

- Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna foerstaella ...
foeryngra utseendet. Man faergar haret med lixivium, man....

- Hoer pa! infoell agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror
du mig vara?

- Omkring femtio ar, gissade Eufemios.

- Min vaen, jag aer i dag verkligen femtio ar gammal. I morgon aer jag
kanske sjuttio, i oevermorgon tjugu. Men annars aer jag foedd foer trettio
ar sedan. Du baer hoe till Megara, om du vill laera mig, att det finns en
sadan konst.

- Vid aenglaskarorna! Du foervanar mig, min vaen. Den konsten vore vaerd
att inhaemta. Min baeste vaen, jag slaepper dig icke, foerraen du ger mig
nagon undervisning daeri. Foer oevrigt tvivlar jag icke, att du har
alldeles raett i avseende pa gubben. Det sloet jag strax daerav, att han
gick in i aerkehedningens hus. Daertill skulle dock Atanasios visst
aldrig foerma sig, om aen han icke tvekar att goemma sig i filosofmantel
och lata skaegget vaexa. Mannen aer utan tvivel filosof, en av de
hundske, att doema av den grova manteln. Men nu vidkommande den
maerkvaerdiga konsten, sa....

- Aer hon foer dig alldeles oeverfloedig, anmaerkte agenten skrattande, ty
bara du ej gloemmer att taga halsen med dig, naer du gar ut, aer du
tillraeckligt oigenkaennlig. Ha ha ha! Foerlat mig! Jag vill icke sara
dig. Naer man av naturen aer kvick, komma sadana infall av sig sjaelva.

Vi oevergiva de bada samtalande, praesten och den hemlige atanasianen,
samt atervaenda till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, daer
vi laemnade den hemlighetsfulle fraemlingen, utan fortsaetta var vaeg till
fruntimmersgarden.

Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder
smyckad altan, till vilken man uttraedde fran oevre vaningen. Oavsett
vissa mellanrum foer fri foerbindelse, var altanen uppfylld med
praktvaexter och oeverdragen med ett fint, fran