rlden att omstoerta
hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och
scharlakan skinande, sa att ljus och ljusstake icke mer skall lysa
daer, bruds och brudgums roest aldrig mer varda hoerd daerinne ...

Naer denna sang tystnat, ljoed anyo fran den blomsterprydda baten
cittrans toner, som ledsagade foeljande dityramb:

Gossar och flickor!
haerlig aer livets
rosiga morgon.
Luftiga, ljuva,
mysande timmar
svaeva i laetta,
flyktiga rader
oever dess nejds e--
lysiska var.
Snabba, o snabba
aero de skoena
himmelska vaesen,
flyende haen mot
stralande fjaerran;
medan er egen
glaettiga kor
foeres av oedet
bort till ett motsatt
moerknande fjaerran.
Skynden, o skynden,
flickor och gossar,
skynden att bryta
luftiga kedjan,
ilen att sla i
njutningens bojor
dessa olympiskt
leende, ljuva,
flyktiga barn!
Haen ur var ena
dallrande vagskal
plockar bestaendigt
moiran, den grymma,
froejdernas gyllne,
raeknade vikter,
kastar i andra
sjunkande vagen
slappade sinnens,
mattade krafters,
moedors och sorgers
tyngande bly.
Hastigt som facklan
fangas och flyr fran
hand och till hand i
panateneiska
nattliga festen,
masten I laemna
ungdomens evigt
brinnande fackla
till de bakom er
ilande yngre
rosiga slaekten,
medan I sjaelva
sjunken i alderns
svartnande skuggor,
sjunken i gravens
tigande natt.
Kindens som aengens
blommor foerblekna.
Svallande lockar
glesna som lundars
hoestliga kronor.
Stralande blickar
slockna som festers
tynande lampor.
Skynden, o skynden,
gossar och flickor,
flickor och gossar,
skynden att toemma
froejdernas nektar!
Kransa pokalen,
slut till ditt aennu
svaermande hjaerta,
flicka, din gosse,

gosse, din moe!

* * * * *

Petros hade atervaent till sitt palats och oenskat god natt at den unge
foerelaesaren, som vaentat honom vid stadsporten och nu gatt till sitt
sovrum i peristylen.

Petros var ater ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den
foerflutna dagen varit i straeng verksamhet, kaende han icke behov av
vila. Han soekte faengsla sin uppmaerksamhet vid Tertullianus' bok, som
lag uppslagen pa bordet, och hans blick foell pa foeljande ord, dessa
maerkvaerdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin
frihets- och sjaelvstaendighetsfoerklaring mot Vetandet: