rihetskraft, naer det heter, att
Narkissos, sedan han vaext upp, vart en jaegare och stroevade i skogarne,
kall foer naturgudomligheterna, som aelskade honom. Framfoer dem alla
naemner myten nymfen Eko, emedan naturen i foerhallande till
maenniskoanden aer osjaelvstaendig; hon liksom upprepar vara sista ord,
emedan hon faergas av vart eget lynnes art: synes oss ljus, naer vi
sjaelva aero lyckliga, mulen, naer vart eget sinne aer skumt, foerskraecklig
i sin aska, sina stormar, sina dystra nejder, naer vi raedas dem, sublim
i samma foereteelser, naer vi beundra dem, oregelbunden och
hemlighetsfull, naer vi icke laera oss foersta henne, regelbunden och
upplysande, naer vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos toerstande,
det aer maenniskoandens traengtan efter kunskap och ljus. Narkissos
nedlutad oever kaellan, det aer maenniskan, i vars sjael ideernas vaerld
uppenbaras. Kaellan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande
grenar grumla, aer visheten. Spegelbilden aer idealet i sin gudomliga,
ovanskliga skoenhet, uppenbarat foer den doedliges blick. Det baer hans
egna drag, emedan det gudomliga icke kan foersinnligas annorlunda aen
som maenskligt ... emedan det gudomliga aer inneboende i det maenskliga,
aer just den inre maenniskan, som genom kamp och strider skall
utvecklas. Anden ser sig sjaelv, skadar sig och gripes av oaendlig
smaerta och oaendlig glaedje, ty han upptaecker huru hoegt hans mal aer,
huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet aer honom sa naera,
men aenda ofattligt; han moeter verklighetens kalla boelja, naer han vill
kyssa och famna det. Han finner det icke, foerraen den himmelska
tranaden foertaert allt jordiskt i hans vaesen. Da aeger han det--hos
Gud. Han aer borta--hos honom--och dryaderna, som samla sig att
klaga kring den doede, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av
hans atervunna oskuld.

Hermiones roest var boejlig och vaelklingande; intrycket foerhoejdes genom
den saellsynta, ljuvliga harmonien av lugn och vaerme. Tankarnes
anstormande maengd, fantasiens oekade kraft, hjaertats livligare slag
hade icke paskyndat ordens gang; de utvecklades som en gyllene kedja,
laenk vid laenk, infoer de lyssnande vaennerna. Hon var haenfoerande i denna
stund, filosofens dotter; allvaret vilade pa hennes panna, sjaelens
haenfoerelse taende en hoegre, andligare glans i de tankfulla oegonen och
goet en purpur, lik aftonrodnadens atersken pa ett isfaelt, oever de
rundade, men bleka kinderna; henne