"Guds Son aer korsfaest. Det aer skymfligt och daerfoer ingenting att
blygas foer."

"Guds Son aer doed. Det aer orimligt och just foerdenskull troligt."

"Och begraven stod han upp ifran de doede. Det aer visst, emedan det aer
omoejligt." [1]

[1] "Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et
mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et
sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est."

Men de enade krafterna av den laesandes vilja och den laestes eldiga
vaeltalighet voro icke i stand att tillbakatraenga de tankar, som
biskopen hemfoert i sin sjael. Han laemnade boken och vandrade laenge av
och an i rummet.

Innan han aentligen gick till sin saengkammare, hade han oeppnat det
under bokfacket staende skapet, framtagit en liten flaska av silver
och en stoerre av glas, gjutit nagra droppar av den foerra, som innehoell
en dvaldryck, i den senare, som innehoell ett laett, oskyldigt vin, och
daerefter staellt de bada flaskorna tillbaka pa sin plats och laest
skapet.

Efter tre till fyra timmars soemn var han ater vaken foer sina tankar.
Han laemnade baedden i morgongryningen, just vid den tid, da Eufemios,
den korthalsade presbytern, krokig och hoeljd i sin kapa, med en lampa
och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick
oever en liten moerk gard bakom peristylen och stannade framfoer en
kaellardoerr, som han med en stor nyckel, sedan han staellt lampan pa en
baenk, oeppnade.

Palatsets gamle nattvaektare, som pa en gang var kyrkobetjaent och
biskoplig tjaenare, satt insvept till naesan i en grov kappa pa samma
baenk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han doek med
munnen upp ur kappan, vaende sig till Eufemios och sade:

- Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hoert daer nedifran
hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svart att icke ge
honom vatten. Vad har han da gjort?

- Han foernekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han atertog lampan och
gick ned foer kaellartrappan.

NIONDE KAPITLET.

Filosofens hem.

Nedanfoer Akropolis' oestra sluttning straeckte sig fran norr till soeder
den vackra Tripodgatan, vars vaestra husrad, boerjande vid Prytanernas
palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av
monumentala byggnader, medan den oestra utgjordes av enskilda hus,
uppfoerda i laett stil och endast en eller tva vaningar hoega, foer att ej
genom sin storlek minska intrycket av de