ran deras land!

--Och ni svear, sade Folke Filbyter, ni kunna inte hoera en galt grymta
utan att genast raenna kniven i honom. Daerpa kaenner man igen er. Jag
rider omkring och soeker en foersvunnen son, och jag aer fran mjoelnarnas
och stigmaennens bygd sunnanskogs. Daer letade ni er aennu aldrig nagra
konungar.

--Hur skulle det sluta, om till och med oestgoetarna trodde sig goda nog
att bli konungar i Svitjod! En oestgoete stannar alltid vid stugdoerren foer
att lukta, vad det aer foer broed som bakas. Daerpa kaenner man igen honom.
Nej, fraemling, er frukta vi inte. Var daerfoer vaelkommen och lat oss halla
frid!

Bonden var mest vaen med den allra aeldsta av kvinnorna, och da han hade
ansat sitt skaegg med kammen, raeckte han henne den. Faegnande sig at hans
statlighet, stod hon bakom honom och kammade ut hans har, som raeckte
honom aenda ned pa ryggen.

--Skall du till Uppsala, ryttare, sa fa vi samma vaeg, sade han och sag
ut genom doerren.

Ringarna klingade i brynjan, och han noep skaemtsamt om kvinnans
skrynkliga haka.

--Men var aero barnen, du gamla? fragade han. De bruka ju den haer dagen
annars haenga sa nyfiket pa troeskeln.

Hon gick omkring i det djupa enriset och bar langsamt undan tvaettfatet
och hakade upp saxen och kammen pa vaeggen. Sedan steg hon upp pa en pall
och tog ned fem nackade och hardfrusna hoenor.

--Barnen hade fatt annat att taenka pa, men nu hoer jag, att de komma,
svarade hon. Du sov tungt i natt och vaknade sent, och vi kvinnor
menade, att tids nog skulle du fa harmen att hoera en loegn. En stund
ville jag ju ocksa pa gammalt vis i ro fa glaedja mig at din haerlighet.
Haer har du nu hoenorna till skattegava at konung Inge. Fa se om han
haller till godo daermed, men saeg honom du, att det inte aer ditt fel, att
du i ar inte fatt nog spannmal. Dalig skoerd foeljer dalig konung.

En flock vettskraemda och stirrande barn kommo inspringande och klaengde
sig om hans liv, under det att han hoell pa att binda fast hoenorna vid
baeltet.

--Far, far! ropade barnen om varann. Nu brinner den heliga lunden vid
Uppsala hov!

Han skoet dem ifran sig foer att ga ut till Folke Filbyter.

--Vem har intalat er en sadan darskap?

--Tingsmaen, handlingsmaen, alla, som fara foerbi, beraetta daerom, och vill
du ga upp med oss pa kullen, kan du sjaelv se roeken.

--Det aer inte sant, det kan inte vara sant. Barn, ni fa aldrig mer komma
till mig med en sadan loegn.

Han steg foertoernad