berg, vagorna ett oroligt vatten, ingenting
annat. Aen mer: det man voerdade som raett vart befunnet oraett,
plaegsedens heliga band vart en dumhet, en foerrostad olidlig boja, den
yttre lagens diamantskrift utplanad, ty den enskilde hade funnit lagen
i sig, och sjaelva Olympen instoertade, begravande under sina spillror
onyttiga gudar--onyttiga, ty foernuftet hade funnit dem loejliga,
oheliga, overkliga. Allt var foersvunnet, utom maenniskan sjaelv och
filosofiens kaella, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade
hellenen vid denna kaella, askadande sin maensklighet, men lycklig? Nej!
Olycklig, tranande, foertvivlad! Han vilar daer aennu, slaende sitt
broest, famnande den kalla boeljan, blickande nedat, nedat, staendigt
nedat, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, oever
honom oeppnats en annan, evig, stralande Olymp, och han hoer ej roesten
fran himmelen, som manar honom: Blicka uppat, uppat! Fran skenbilden
till den verklige! Du aelskar den skoena, fullkomliga maenniskan. Vael,
haer aer Jag--Jag Sjaelv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina
gudar till likhet med maenniskan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige,
har nedstigit till jorden i en maenniskas skepelse. Vad du anat och
oenskat aer ju uppfyllt. Kom till mitt broest! Jag aer sann Gud och sann
maenniska. Jag aer Vaerldens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se
--Jag aer aeven din broder, din aelskade broder. Jag har burit ett doedligt,
lidande hjaerta, som maett med klappning tidens slag, i min eviga barm
--och detta foer att goera dig foertrolig med din Gud, hemvand i hans famn,
som barnet i sin faders. Kom, min aelskling och foerstfoedde! Raeds ej!
Dina skulder aero avtvagna med mitt blod. Jag aer icke ett rysligt Oede.
Jag aer din fader, broder och foerlossare!

Den okaende filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig
haenfoerelse, stigit upp, hans gestalt, annars boejd av aren, hade raetat
sig och hans roest ljoed, honom omedvetet, stark och vaeldig, som om han
predikat foer tusenden.

- Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos aer doev foer den
himmelska roesten, han aer foertrollad av en ljugande bild, han aer
faengslad av en loegn. Ve den foerhaerdade, som icke lyssnar till en
bedjande Gud! Snart aer hans sista stund kommen, och hans dom
foerkunnad. Myten saeger, att han, nedfoerd i de underjordiskas boning,
aennu speglar sig i den stygiska vagen. Myten saeger sant. Hans straff
varder evigt. Evig tranad, evig smaert