m vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare.
Flickans blick var med obeskrivlig angest fastnaglad vid upptraedet
framfoer henne. De fraemmande maennen voro alla hoeljda i kapuschonger och
vaepnade. Naer en mantel foell tillbaka, broets fackelskenet mot ett
svaerdfaeste. Han, som nyss talat, var synbarligen den foernaemste. Han
var av medelmattig hoejd, hans roerelser haeftiga och befallande. Hans
ansikte och vapenskrud doldes av kappan.

- Ha, ha! skrattade han, och hans roest ljoed ihalig och ohygglig, vi
vilja se, hur det foerhaller sig. Apodemius och Eusebius, I han pa
skaendligt saett plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar
jag. Han sjaelv! Vi skola se, om han finnes.

- Rask gaerning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians
trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen!
Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de aero loegner,
alla dessa saegner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en praest aennu
lever haer?

- Ja, domine, svarade den tillfragade med en djup bugning.

- Vi skola vid tillfaelle laegga honom pa straeckbaenk. Haer maste aennu
finnas goemda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, sa att vi icke
gloemma honom! ... Vad? Aeren I foerlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta
en sa usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjaelp dem att oeppna
porten till underjorden!

Sedan mannen, som naemndes Osius, foerenat sina krafter med de andres,
lyckades de skjuta at sidan den haell, som taeckte den pytiska halan.

- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du aer en Stentor och din
roest en rycktrad genom tio tusen palatiner, uppstaellda i slagordning.
Navael, vaeck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller aer han
doed!

- Herre, vad aer din vilja?

- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det aer ett infall? Ett
haerligt infall, vid alla aenglar! Sa, bort till halan, laegg dig vid
randen och ropa ned i helvetet: Apollon!

- Du skaemtar vael icke, herre?

- Ve dig, om jag skaemtade! Skynda!

Osius nalkades ater halan, som nu gapade med bredare svalg. De oevriga
maennen makade sig mot doerren, likasom raedda foer vad komma skulle.
Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske foer att hoera baettre,
och laet fackelskenet fritt falla pa sitt dystra, gulbleka, skarpt
praeglade ansikte.

Osius sag ned i det svarta djupet och sade snarare aen ropade: Apollon!

- Hoegre! roet den gulbleke. Skurk, var aer din roest?

- Apollon!