enne man gjorde i droemmens som i verklighetens
vaerld ett obehagligt intryck pa Krysanteus' dotter, och hellre aen att
foerlaenga det, vaende hon sig om och gick in. Men da hon genomskridit
vestibulen, stod hon icke i den vaelbekanta aulan--hon sag ett gult
sandfaelt, som utstraeckte sig till synranden. Solen gloedde daeroever med
odraeglig hetta. Helt naera flickan lag en purpurmantel, vars veck
foerradde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira,
halvt jordad i sanden. Pa avstand spraengde en skara ryttare bort pa
snabba haestar. De buro hoega moessor och ringbrynjor, och bagen hang
oever deras axlar.

Aeven denna tavla upploestes i dimmor. Hermione foernam genom dem ett
buller och sorl av roester, som foerskraeckte henne och aterkallade henne
naermare verkligheten. Hon sag sig ater pa pytians trefot. Apollons
bild lutade sig ned och omsloet henne med sina kalla armar. Men bildens
anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione
laenge velat gloemma.

- Karmides! ropade hon och floeg upp fran stolen. Hennes oegon
oeppnades. Allt var i sitt foerra skick. Men var det ett genljud fran
den vaerld hon laemnat?--utanfoer tempelporten hoerdes ett buller,
blandat med maenniskoroester. Var det stormen, som brusade daerutanfoer?
Nej, doerren skakades av tunga, avmaetta slag, roesterna talade som
vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen oever sin panna,
sina lockar, sin draekt. Hon sag lagerkransen, som smyckat henne, ligga
vid sin fot. Hon oevertygade sig, att hon icke droemde. Foerskraeckelsen
fattade beslut foer henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde
sig bakom ett altar. Doerren oeppnades, flera skepnader intraedde.
Hermione sag det och pressade haenderna mot sin skaelvande barm.

- Fort, maenniska! In! Ha, jag tror du aer moerkraedd, hoerdes en roest
bakom den foerste, som tveksamt intraedde med en lykta i handen.

- Haer brinner en lampa, haer brinner roekelse, fortfor samma roest, vars
aegare vid sidan av en bland foeljeslagarne tog nagra steg framat i
salen, medan flera andra skockade sig vid doerren.

- Tillat mig upplysa, svarade denne, att haer aennu laer finnas en
gammal praest. Det aer foermodligen han, som med iakttagande av gamla
vanor....

- Navael. Taend en fackla! Det aer skumt i djaevlanaestet. Mer ljus!

Kort efter att denna befallning var given, oekades belysningen med det
roeda, roekiga och flaemtande skenet fran en hartsfackla.

Altaret, bako