intrycket av det ovanliga, aer jag lugn.

De fortsatte sin vaeg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid
sin faders hand steg upp foer tempeltrappan och genomskred den med
doriska pelarrader smyckade foersalen. Haer skimrade dem till moetes ett
svagt ljus genom den halvoeppna doerren, som foerde till helgedomens
inre.

Ett helleniskt tempels naos--det inom foersalen belaegna rummet,
byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av
murar utan foenster, och i de flesta fall oevertaeckt, i synnerhet daer de
religioesa bruken sasom haer buro en hemlighetsfull praegel. Rummets enda
oeppning var saledes doerren, som alltid vette mot oester, foer att mellan
foersalens pelare inslaeppa den uppgaende solens stralar. Daer man ej
foeredrog den mystiska skymning, som maste rada pa ett sadant staelle,
brunno kandelabrar dag och natt pa gudens eller gudinnans altar.

Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i tva delar
med ett gyllene galler, framfoer vilket de fragande, naer de, kransade,
under trumpeters klang intraedde i helgedomen, skulle avvakta pytians
svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska halan med
den oever henne staellda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar.
Nu var gallret laengesedan borttaget av roylystna haender. Naer Hermione
uppslog sin blick, sag hon, i det matta skenet fran en enda taklampa,
en pelarsal, vars bakgrund foerlorade sig i moerkret. Skymningen oekades
av vaelluktande dimmor, som uppstego ur roekelsekar mot pelarnes
kapitaeler och svaevade som ljusbla skyar under taket. Lampans sken
samlade sig pa Apollons drag och visade dem i en mild, foerklarad
skoenhet.

Krysanteus foerde Hermione till trefoten. Halan taecktes av en
marmorhaell, i vars mitt var en oeppning. Flickan ryste, ty hon nalkades
verkstaden foer en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians
bild, profetiskt rasande, med skaelvande lemmar, rullande oegon,
skummande laeppar. I detta oegonblick troestade det Hermione, att de
profetiska angornas kaella var foersinad. Hon satte sig pa trefoten.
Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotstaell hennes
huvud dignade tillbaka. Krysanteus raeckte henne skalen, som Herakleon
fyllt med Kastalias vatten och staellt pa altaret. Hon drack den
kyliga, ingivelsebringande drycken. Naer Krysanteus emottog skalen,
moettes deras blickar. Hermiones var matt och glansloes. Fadern
upprepade: Lat oss atervaenda! Men flickans