um ide. Och
det aer inte loent, att flickorna Willman skratta at mig. Det aer ofta just
pa det saettet och genom en tillfaellighet, som stora tankar och ideer och
roerelser foedas. Jag skulle saekerligen vara mycket mer pa min plats i en
san daer roerelse aen som hennes nad pa ett gods. Det kan jag foersaekra dem!
Eller vad tror du?

Det tror jag visst, bedyrade tante Sara.

Men oedet ville annorlunda, sa fru Olga, satte hoegra foten pa bordet och
ansade med omsorg dess tar. Hon bytte fot och fragade:

Har du aldrig haft nagot kaerleksaeventyr? Beraetta!

Nej, svarade tante Sara efter nagot betaenkande. Bara engang i min
ungdom, da jag och mina foeraeldrar en sommar voro i Wiesbaden. Jag satt
en kvaell pa en baenk i parken och en herre kom och satte sig bredvid mig
och boerjade prata. Han var bade bildad och berest, sa att jag lyssnade
verkligen med noeje. Han sa mig manga vackra saker, det gjorde han, men
slutligen bad han att fa lana en thaler, eftersom han befann sig i
foerlaegenhet. Jag foersaekrade, att jag inte hade nagon thaler och da sa
han: Inte blott ful utan aeven fattig! Och sa gick han.

En san drulle, mumlade fru Olga tankspritt.

Hon staellde sig framfoer tante Sara, straeckte pa sig, satte handen i
sidan. Hon sa:

Min karaktaer aer vaeldigt allvarlig. Tycker du inte det? Ibland foerefaller
jag mig som en gammal nucka. Och jag har aldrig kunnat tala flams. Men
vad som retar mig mest aer Jan-Petter och vad som glaeder mig mest aer, att
jag vaent honom mot vaeggen.

Vaent honom mot vaeggen? upprepade tante Sara foerbryllad.

Ja, daer nere i kabinettet. Han satt och grinade at mig. Och jag vet nog,
varfoer han grinar. Naer vi hade varit gifta en vecka, laet jag spika igen
doerren mellan vara rum och staellde vasen framfoer. Jag laet kammarjungfrun
sova i ytterrummet. Det hade han ingenting emot, sa han. Men sin vana
trogen kunde han inte lata bli att komma med alla moejliga cyniska
anspelningar. Han sa: Du kan vara lugn, lilla vaen! Jag kommer inte att
dra ut spikarna och flytta vasen och oeppna doerren! Men du kommer att
goera det! Sa han. Foerstar du, vad han menade?

Nej, erkaende tante Sara.

Naja, det goer detsamma. Du kaende honom inte sa vael som jag. Han menade
emellertid, att han inte trodde pa min karaktaersstyrka. Och inte pa
nagon annans heller. Men vad som retar mig, det aer, att han pa saett och
vis och rent ytligt sett fick raett.

Hon ryckte till sig nattlinnet, och kroep i det