med sadan haeftighet att
det knastrade i soemmarna. Hon ropade pa Bollan, kysste tante Sara till
godnatt och hoppade upp i saengen.

Haer ligger en papperslapp pa golvet, sa kammarjungfrun, som stoekade
omkring i rummet. Hon raeckte pappersbiten at fru Olga. Det var
Jan-Petters visitkort, gulnat och flaeckat av Spillebodarens smutsiga
fingrar. Fru Olga vaende foerundrad pa kortet. Ploetsligt fragade hon
kammarjungfrun, om hon hade en bibel. Flickan gick in i sitt rum och
atervaende med den heliga boken. Fru Olga sa: Ga nu och laegg dig!

Sa snart flickan foersvunnit, sag hon aterigen pa kortets baksida. Daer
stod skrivet med ojaemna bokstaever: Till min kaera hustru en haelsning och
ett ord att begrunda! Salomos Hoega Visa 3, 5, 4; 12, 16. Hon boerjade
blaeddra i bibeln med skaelvande fingrar. Blodet steg henne at huvudet,
oegonen tarades, oeronen fylldes med sus och genom suset hoerde hon
Jan-Petters skratt.

Hon taenkte:

Det aer saekert nagonting rysligt, han vill saega mig, nagonting som jag
inte kan sta ut med och inte komma oever.

Hennes finger gled med en viss skaelva fran vers till vers och stannade
vid dessa:

Jag besvaer eder, Jerusalems doettrar, vid rar och hindar pa marken, att I
icke uppvaecken min kaera eller omaken henne, till dess henne sjaelv
lyster.

Min syster, kaera brud, du aer en tillsluten oertagard, en staengd kaella, en
foerseglad brunn.

Statt upp nordanvaeder och kom sunnanvaeder och blas igenom min oertagard
att dess oerter maga drypa. Min vaen komme uti sin oertagard och aete sina
aedla frukter.

Naer hon laest detta, suckade hon laettad; och hon sa till sig sjaelv:

Naja! Foer att vara en haelsning fran Jan-Petter! I grund och botten var
han inte elak och jag foerlater honom av hela mitt hjaerta. I morgon ska
jag vaenda honom raett igen.

Hon slaeckte ljuset och lade sig ned. Men i naesta oegonblick satt hon ater
kapprak i saengen, lyssnade.

Fran gardsplanen eller parken hoerdes roester, daempat men tydligt nog foer
att hon skulle igenkaenna deras aegare: Ludwig och Brita!

Hon sag pa klockan. Den stod visserligen men laet henne pa nagot
hemlighetsfullt saett foersta, att timmen var opassande.

Vad skulle hon goera?

Ge dem en uppstraeckning, ropa in dem. Det var hennes tydliga plikt. Men
den var obehaglig. Ty--

Hur var det egentligen staellt med hennes moraliska auktoritet? Efter
dagens haendelser. Vad riskerade hon? Vilket svar kunde hon vaenta av den
haensynsloe