t vittnesmalet avgavs hade aklagaren haft sin uppmaerksamhet
huvudsakligast faestad vid den anklagade. Fabers foerbluffade och
medlidsamma loeje hade icke undgatt honom; efter hand som vittnesmalet
framskred blev den anklagades ansiktsuttryck och hallning alltmera
tryggt oeverlaegset och foeraktfullt. Pa grund av sjukdomen tillaet man
honom att sitta och denna tillatelse utnyttjade han nu pa ett naestan vael
ofoerskaemt saett. Makligt tillbakalutad mot skranket med armarna korsade
oever broestet, det ena benet kastat oever det andra tycktes han foelja
foerhandlingarna, halvt road, halvt uttrakad. Tydligen betraktade han
saken som redan avgjord till sin foerman. Aklagaren ingrep.

Det kan ju vara moejligt, sade han, att vittnet av haensyn till sin man
och sitt rykte hallit en sa viktig omstaendighet hemlig. Daeremot
foerefaller det mig alldeles otroligt, att den anklagade, som gjort ett
sa stort nummer av sitt ytterst svaga alibi, ej med ett ord beroert sitt
besoek hos vittnet. Lat oss visa en liten smula aktning om icke foer
sanningen sa atminstone foer det sannolika.

Herr Schueler stod just i begrepp att parera det skarpa utfallet, da hans
klient ploetsligt sprang upp fran baenken och utropade:

Sanningen aer att jag aldrig sprungit efter kvinnor, men vael ha de
sprungit efter mig. Det aer sanningen. Och kom inte och tala om sanning i
den haer loegnhalan! Det aer kvinnorna, som ljugit mig hit och nu far de
vael se till, hur de ska kunna slaepa mig haerifran.

Domaren gav honom en straeng tillraettavisning, varvid den anklagade
bugade sig och tog med handen at huvudet som foer att stryka av moessan.
Han mumlade halvt foer sig sjaelv:

Folk haller styvt pa sanningen, naer den gagnar dem sjaelva eller skadar
andra. Eljest aer det inte sa kinkigt. Men man kan bli led vid alla
loegner ocksa.

Tidigt pa morgonen den sista raettegangsdagen traedde herr Schueler in i
sin klients cell. Han var tankfull och bekymrad; segern tycktes honom
alls icke saekrad. Aklagaren hade aennu tre vittnen ohoerda. Tva av dem
voro maen: byns skolmaestare och skogsfogden. Deras utsago skulle, antog
herr Schueler, ga ut pa att staella Fabers foerhallande till kvinnorna i
sadan dager, att vaerdet av deras vittnesboerd foerringades. Det tredje
vittnet var en kvinna, skogsfogdens dotter, Graedel. Om henne visste herr
Schueler ingenting annat aen att hon var Henriks hustru och denna
okunnighet oroade den foersiktige advokaten.

Hans Hinz