n svarade:

Nej

Och det blev ett oegonblick fullstaendigt tyst. Endast praesten mumlade en
varning. Han tog henne sakta i armen. Men hon gjorde sig loes, steg
laengre fram pa trappan och ropade:

Nej! Det ska inte ga nagot bud till laensman. Och ni ska oegonblickligen
slaeppa herr Brut. Han har inte gjort nagot ont.

Nu fick hon svar i ett sorl, som var alltfoer mangstaemmigt foer att kunna
tydas. Folkhopen pa gardsplanen uppgick nu till halvtannat hundratal,
maen och kvinnor. Arbetarbarackerna pa myren och de sma stugorna runtom
pa Larsbos aegor stodo tomma. Foerhallandet mellan fru Janselius och
foervaltaren, som till denna dag foerblivit hennes anfoervanter obekant,
hade sedan ett par veckor tillbaka samlat det allmaenna intresset pa
Larsbo. Det var en kaerleksroman och den eldade alla sinnen. Attioariga
gubbar foeljde den med samma spaenning som sjuttonariga ungmoer. Socialt
intresserade torvupptagare funno i historien belaegg foer vissa teorier
betraeffande oeverklassens hemliga laster. Spillebodaren och hans
anhaengare behandlade den efter sina metoder utan att historien daerigenom
foerlorade i saft och pikanteri. Det tomma begreppet hennes nad eller
gardens fru hade blivit en liten kvinna som envar kunde slaeppa in i sin
hjaertekammare och behandla efter sin smak. Och ploetsligt hade historien
kryddats med en kraftig dos tragik. En fattig flickstackare hade
upptaeckt det brottsliga foerhallandet och upptaeckten hade kostat henne
livet. Pa ett eller annat saett. Endera hade Brut skraemt henne till att
bega sjaelvmord. Det var froeken Alexanders version och den delades av
hennes bekanta bland gardsfolket. Eller ocksa hade han rent av roejt
henne ur vaegen. Torvupptagarna, som haft tillfaelle att beundra
foervaltarens ovanliga styrka, voro boejda foer denna asikt. De visste av
egen erfarenhet, att han hade ett uppbrusande lynne. De hade sett honom
orolig och mot vanan foersagd. Skallgangen och husundersoekningen pa
Spilleboda och i barackerna togo de foer en fint. Sjaelva skallgangen med
dess fruktloesa spaenning hade hetsat upp dem. Maennen, som hoello honom
mellan sina haender, kaende den starka kroppen skaelva. Det retade dem och
ingenting retar maen sa som maens fruktan. I flock aer svaghet en doedssynd.
Traengseln, hettade, knuffarna eggade. De fraemsta i hopen voro taett
intill trappan och Brut och hans vaektare knappt tio steg daerifran. De
kunde inte laengre foerdraga att kaenna hans kropp oskadd. De vil