fast jag inte kunde
begripa, varfoer hon inte gatt genom mitt rum och sagt at mig att foelja
med.

Haer avbroets flickan av ett ljudligt haha! Haha! Och Spillebodakaeringen,
man om sin haemnd, skrek:

Ja, se det aer svart att begripa! Att hon inte ville ha foelje! Ja se det
aer obegripligt! Haha! Naer man gar ut om natten! Haha! Om natten.

Da fnoes karlarna till och kvinnorna fnittrade. Den uppbragta flickan
ropade:

Vad gar at er, grinollar? Kan inte hennes nad bli noedd att ga ut mitt i
natten? Det kan haenda vem som helst, nu till mitt i baertiden!

Men karlarna och kvinnorna, gubbarna och gummorna, pojkarna och
flickorna, som samlats uppretade, allvarliga, tungsinta, togo ploetsligt
sin skada igen och gavo obarmhaertigt vika foer en foerskraecklig
skrattlust. De vredo sig, de vaende sig, de slogo sig pa laren och
stoette varandra i sidorna. Hur allvarlig saken aen kunde vara foer dem den
naermast angick skrattade de hejdloest och muntert och sa som det alltid
har skrattats at dessa i och foer sig allvarliga ting. Fru Olga, som
statt oedmjuk och angerfull infoer foeljderna av en daraktig handling,
stark och modig infoer skamloesa beskyllningar, tappade i skrattvirveln
sans och besinning, drog at sig kjolarna och stoertade blint pa porten,
som lyckligtvis oeppnades inifran. Efter henne foeljde Ludwig och Bollan,
praesten och Brut.

Likvael tystnade varken skrattet eller de skaemtsamma utropen och
anspelningarna. Visserligen avtog sjaelva virveln pa gardsplanen snart i
styrka, men den foell soender i sma vindilar och flaektar av skratt och
fnitter, vilka i sommarnattsdunklet drogo ut oever det lummiga Larsbo,
vaeckte faglarna i parken, skraemde moessen pa akern och fladdrade med
laederlapparna, oever den oedsliga myren.

* * * * *

I stora salen pa Larsbo fick Saradagens festligheter snart sitt slut.
Foersamlade voro staellets vaerdinna, hennes slaektingar och vaenner,
Karolina och Lotten, Betty och Lizzy, Ludwig och Brita, generalagenten
och froeken Alexander, tante Sara och praesten samt foervaltaren Casimir
Brut. Praestens son hade redan dragit sig tillbaka till sitt och faderns
sovrum. De foersamlade tego och fragan var, vem som skulle bryta den
tyngande tystnaden. Doktor Karolina taenkte saega: Vi aero ju alla
foernuftiga maenniskor; jag tror att vi ska sla vara kloka huvuden samman
och ge Olle ett gott rad. Ty situationen har blivit ohallbar.

Lizzy tungade satsen: Tel b