om henne.
Hon gick spaenstig och snabb fram emot Spillebodaren och ropade:

Vet du inte hut, din drummel? Jag ska laera dig att tala som en anstaendig
maenniska!

En oerfil brann av: Spillebodaren tumlade nedfoer trappan och foell i
famnen pa den tjocka kaeringen. Hur det gick till foerblev outrett. Nagra
hoello foere, att praesten, som stod i naerheten, passat pa och utdelat
slaget. Och som praesten var illa sedd, skreko de upp i vrede. Flertalet
menade daeremot, att den lilla frun sjaelv givit torparen hans loen, och
deras tillfredsstaellelse och beundran kaende inga graenser. Mellan dessa
bada asikter och partier uppstod nu haeftiga tvister, som mahaenda
oevergatt till handgemaeng, om icke Spillebodarens parti naestan
uteslutande bestatt av kvinnor, fru Olgas av maen. Dessutom intraeffade
strax daerpa en avgoerande haendelse, som blev vaendpunkten i detta lilla
sedligtreligioesa upplopp.

Den gnaellande svarta porten laets upp och Ludwig von Battwyhl traedde ut,
baklaenges och boejd, slaepande efter sig en kvinnlig varelse som stretade
emot av alla krafter. Porten staengdes ater bakom paret. Utan att slaeppa
sitt tag vaende sig Ludwig mot menigheten och yttrade hoegt och klart,
kallt och foeraktfullt:

Ja, haer har ni henne nu i alla fall! Dumjockar!

Bollan! svarade menigheten i dov koer, blandad med nagra gaella skratt och
utrop. Bollan!

Jaha! ropade flickan foerargad. Och skrik lagom! Det kunde just ha
passat er, era fulingar, om jag legat doed nagonstans, men det goer jag
inte.

Vaend mot fru Olga snyftade hon:

Stackare oss bada tva, hennes nad! Det haer ante vi inte i morse, naer
solen sken sa klart!

Var har du hallit hus? fragade fru Olga lagmaelt, mindre angelaegen att
leda foerhoeret infoer offentligheten. Bollan ater hyste daervidlag inga
betaenkligheter utan ropade:

Var jag har hallit hus? Halva dagen har jag suttit i en torkria ute pa
myren och svettat mig lungsur. Jag taenkte goera slut pa mig, foer jag
visste inte annat aen att foervaltaren farit efter laensman. Jag tyckte att
det var baettre att jag stackare dog, aen att hennes nad skulle bli
generad med trakigheter. Men naer jag suttit ett par timmar, kom Axel in
till mig och sa: Haer kan du inte sitta laengre, foer nu har foervaltaren
boerjat skallgang efter dig. Men jag ska leda dem bort mot sandgroepperna,
och da kan du smyga dig upp till herrgarn och be hennes nad om
foerlatelse innan laensman kommer. Jag stannade, tills jag hoerde