och skogsfogden foerklarade till slut helt
bestaemt att hans samvete foerbjoed honom att infoer raetten upprepa en massa
dumt byskvaller.

Nu blev det Graedels tur. Hon hade framsagt den foerestavade eden med
tydlig och stark roest men besvarade nu fragorna lagmaelt och aengsligt.
Herr Schueler satt i stark spaenning. Emellertid staellde aklagaren blott
ett par taemligen betydelseloesa fragor till vittnet. Hon hade den
oedesdigra dagens morgon moett sin mans styvmor och av henne fatt veta,
att svaerfadern skulle resa till staden. Vidare hade fru Maturin yttrat
att hon aemnade anvaenda tiden vael under mannens franvaro. Tillfragad vad
hon ansag att svaermodern menat med detta yttrande, svarade hon, att hon
trott att svaermodern aemnade vidtaga foerberedelser foer det beramade
skogsmoetet. Sedan han natt detta skaeligen magra resultat foerklarade sig
aklagaren ej ha flera fragor att goera. Da reste sig herr Schueler och
framstaellde samma fraga som han regelbundet staellt till foeregaende
vittnen: Trodde hon den anklagade vara i stand att bega en sadan
ogaerning som den, foer vilken han beskylldes. Med en trotsig styrka och
skaerpa i roesten, som man knappt skulle ha tilltrott henne, svarade
Graedel:

Nej. Aldrig i livet! Jag kaenner honom, sen vi voro barn. Jag vet, att
han inte har gjort det.

Herr Schueler spratt till och sken upp. Slumpen hade tydligen smusslat
till honom aennu en trumf. Det var sannerligen icke illa att avsluta den
langa raden vittnesmal med ett aklagarevittne, som uttalade sin
bergfasta tro pa den anklagades oskuld. Han besloet att utnyttja trumfen,
han uppmanade Graedel att utfoerligt beraetta, vad hon hade sig bekant om
den anklagade.

Olyckligtvis fattade Graedel denna uppmaning alltfoer bokstavligt. Det
edliga loeftet att ingenting foertiga skraemde henne till onoedig
utfoerlighet. Hon skildrade raett omstaendligt den foeraeldraloese pojkens
uppvaextar, som till stoersta delen foerflutit i skogsfogdens gard. Bade
domare och aklagare och slutligen aeven herr Schueler soekte da och da
daempa hennes beraettariver, men hon stoette staendigt pa nya enskildheter,
som hon fann mycket betydelsefulla. Och hon beraettade sa troskyldigt och
med sa barnslig oevertygelse om beraettelsens vikt, att de knappt hade
hjaerta att avbryta henne. Salunda fingo ahoerarna en frisk och ganska
tydlig bild av vallarepojken. De fingo bland annat nagra taemligen
oskyldiga tjuvpojksstreck till livs, vilka verkade desto