*

Och praesten fick annat att taenka pa, ty det sag ut, som om parken skulle
toemma sitt moerker oever gardsplanen. Folkhopen vaeltrade fram och stannade
vid soluret. Den moerka, roerliga massan hade en fast kaerna: Casimir Brut
och de maen som hoello honom. Vad som var att saega hade sagts och
maenniskorna hoello sig tysta. Men gruset rasslade och gnisslade som
strandgrus under vagglid, da hopen i langsamma svaengningar sakta roerde
sig av och an. Casimir Brut kaempade fortfarande foer att komma loss.

En man gick oever gardsplanen och steg tveksam uppfoer trappan; han stroek
hoevligt av sig moessan och fragade efter fru Janselius.

Vad vill ni henne? sporde praesten. Karlen, som var arbetsfoerman vid
torvupptaget, funderade en stund och svarade foerlaeget:

Vi vill egentligen bara ha bud efter laensman.

Och han tillade halvhoegt:

Det vore baest, om han komme sa fort som moejligt. Fan har flugit i dem
och jag har ingen ressel med dem. De saeger, att foervaltaren slagit ihjael
flickan, daerfoer att hon oeverraskat honom och frun. Inte vet jag, men det
aer baest att laensman kommer.

Praesten betaenkte sig ett oegonblick.

Naja, inte mig emot, sa han, jag ska laga att han kommer.

Han vaende sig om foer att ga in, men i porten, som oeppnats bakom honom,
foersiggick en hastig brottning, varpa fru Olga traedde ut pa trappan och
porten ater staengdes. Hennes vita draekt lyste i halvdunklet vid sidan om
praestens svarta langrock.

Naer Casimir Brut fick se henne, gjorde han anyo ett foersoek att komma
loss. Hela hopen, som nu fyllde bakre delen av gardsplanen, foersattes
ater i en vagroerelse, som sa smaningom foerde de fraemsta fram till
trappan. Fru Olga sa:

Haer aer jag, om det aer mig ni soeker.

Spillebodaren pa krokiga knaen slank hastigt och tyst som en skugga
uppfoer trappan.

Aer du Jan-Petters aenka du? gnaellde han. Jag kaenner inte igen dig foer den
vita klaenningens skull.

Han stack tva fingrar inom svangremmen och tog fram en papperslapp, som
han raeckte henne, saegande:

Haer har du ett ord och en haelsning fran honom sjaelv. Fran Jan-Petter, da
han lag pa sitt yttersta.

Fru Olga tog lappen och stirrade franvarande pa den. Det var helt enkelt
ett gulnat visitkort: Jan-Petter Janselius. Utan att veta vad hon
gjorde, stoppade hon kortet i skaerpet. I detsamma steg foermannen fram
till henne och yttrade i snaev och befallande ton:

Vi vill, att det ska ga skjuts efter laensman.

Ho