lippos hade ilat foere sin fader och syster att finna sin moder--det
var den tydning Krysanteus funnit foer denna tavlas symbolik.

Svaret pa den andra fraga, som Krysanteus foerelagt oraklet, eller
raettare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en pa marken
liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den
besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens vaerld, foer vilken
tempeldoerren inslogs, sa hade mahaenda en vindstoet, svepande oever den
solbraenda oeknen, bortfoert manteln och visat dragen av den slagne, som
vilade under honom, eller hade Hermione sjaelv med darrande hand lyft
en flik foer att se Konstantius' foer henne obekanta anlete, eller
vaersta fall de vaelkaenda, aelskade dragen av Julianus. Nu var denna
uppenbarelse foega mindre gatfull aen framtiden, som skulle belysas. Men
den heta sandoeknen, de i fjaerran bortspraengande ryttarne med sina hoega
moessor och oever skuldran haengande bagar? Dessa ryttare, hade
Krysanteus sagt, liknade inga andra aen Persiens krigare. Oeknen skulle
kanske aterfinnas i det haerjade graenslandet mellan Roms och Xerxes'
nyuppstandna rike. Konstantius var just stadd pa haerfaerd mot perserna,
naer underraettelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till
hans trons raeddning. Skulle da ej denna syn, som tydde pa doed och
nederlag, snarast vara en tillaempning pa Konstantius? Krysanteus och
Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det.

Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin sjaels
omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvaegen
tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spaenning
lyssnat till Hermiones redogoerelse foer dem. Det var icke
vidskeplighet, utan foeljdriktighet i hans saett att taenka, som verkade
detta. Det ma synas underligt foer oss, soener av faeder, som givit
luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska naetet
rum bland himmelens stjaernbilder. Vi frukta vidskepelsen till den
grad, att vi uppfyllas av foerdom emot allt, som ligger utanfoer de
dagliga roenens graens, och vi skulle kalla den klaraste filosofi
mystik, om hon med allvar ledde oss in i det oeversinnligas vaerld och
staengde porten efter sig. I allmaenhet noeja vi oss med nagra maximer,
tjaenliga, det aer sant, att fraelsa oss fran ett aterfall i andens
moerker, men odugliga att foera oss fram pa ljusets vaeg. Vi anse oss
hava gjort nog foer var sjaelvstaendighet, naer vi icke saelja var sjae