n sida. Mina andaktsstunder aero de, naer jag skadar i dina oegon.

- Fy, du talar som en hedning, vilket du ocksa aer ... Men saeg mig,
Karmides, du aer ju aeven filosof?

- Vilken fraga! sade Karmides skrattande. Visst aer jag filosof, och en
av de allra fraemste till och med.

- Ja, du aer mycket laerd, det vet jag, men aer du ocksa mycket dygdig?

- Naturligtvis. Laerdom och dygd aero tvillingbarn, som aldrig
atskiljas.

- Det glaeder mig hoera, ty i gar sade Jonas till min fader, att visa
och dygdiga hedningar, sadana som ...

- Karmides?

- Nej, det sade han icke, utan sadana som ... som ... Platon tror jag,
att han hette ... vael kunna raeknas till det utvalda folket, fast de
aldrig aetit paskalammet.

- Daeri hade den lustige Jonas raett, min Rakel.

- Och vad jag var glad daeroever, ty jag taenkte genast: da boer aeven
Karmides raeknas till mitt folk, och han aer icke laengre en fraemling foer
en dotter av Israel.

- Hoer blott pa! Du filosoferar ju foertraeffligt, aeven du. Det vore en
underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklaedda, langskaeggiga
och kroknaesiga maeklare, som kalla sig judar. Han skulle da ha en helt
annan smak aen du.

Rakel rodnade. Karmides tog buketten och faeste den vid hennes barm.

- Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade pa solen, vars halva
skiva redan saenkt sig i havet, samma sol foer vara oegon, samma atra
till saellhet i vara hjaertan, huru kunna vi da kalla varandra
fraemlingar?

- Samma himmel och daer uppe oever stjaernorna samme Gud, sade Rakel med
en djup blick pa Karmides. Den kvaell, jag gav dig den lilla ringen,
som ... som du icke baer pa ditt finger ... Karmides, var har du
ringen?

- Haer, pa mitt hjaerta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin
barm.

- Ack, foerlat mig! Jag ville oevertyga mig, att du hade foervarat honom,
fortfor flickan med glaedjestralande ansikte. Men jag ville saega dig,
att samma kvaell droemde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina
foeraeldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var aeven
naervarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade
med dig om den daer Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste
att svara honom pa allt vad han ville veta. Det maerktes tydligt, att
du var laerdare aen han,

- Din droem skall sannas. Det kommer en tid, da vi alltid skola vara
tillsammans.

- Tror du det?

- Beror det ej av oss sjaelva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfaergat,