a. Ve, ve den olycklige! ...

Den okaende hade knappt uttalat denna foerskraeckliga varning, foerraen han
svepte manteln omkring sig, laemnade de haepna kvinnorna och gick bort
genom aulan. I det oegonblick han skred genom ingangen, som foerenade
aulan med fruntimmersgarden, intraedde tva i lysande draekter klaedda
maen, som naermade sig gruppen vid springbrunnen, saellade sig till den
och gavo det foerstummade samtalet en ny riktning.

Den ene av dessa besoekande var Julias make, gardestribunen Ammianus
Marcellinus, den andre prokonsuln oever Akaja, Annaeus Domitius.

Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upploest
sig och laemnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon
vaentade sin faders hemkomst. Emellertid foerfloet timme efter timme.
Himmelens stjaernor blickade, medan de skredo foerbi, mellan
altandoerrens gardiner in till den i vemodigt droemmande foersjunkna
flickan. Det finns en kaenslostaemning, som icke laemnar rum at klara
tankar, men vari sjaelen kaenner sig sjaelv mer hel och hallen, emedan
denna staemning aer foerorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var
laenge foersaenkt i en sadan. Maenniskosjaelen aer en aldrig vilande
konstnaer: stunder som denna aero hennes musik; naer hon alstrar klara
bilder, foer hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestaemda droemmar
uppsteg slutligen minnet av en haendelse, som av allt vad hon pa senare
tiden roent hade kvarlaemnat det djupaste intrycket, naemligen vistelsen
i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna doerren
till sanktuariet och de pa golvet spridda papperen hade vittnat, att
de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art
eller foster av inbillningskraften. Hermione skadade upp till
stjaernorna och enade tanken pa deras klarhet och ofoeraenderlighet, pa
himmelens lugna hoeghet, med tanken pa det skiftande, oroliga, gatfulla
skugglivet i jordens dalar. Hon taenkte vidare pa de skimrande, men
hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat foer hennes inre
oega. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skadat
gungande pa aelven, som var tidens aelv, som foerde honom med rastloes
fart, med noedvaendighetens oemotstandliga stroemdrag till evighetens
fjaerran. Sadan hon sag honom da, hade hon sett honom i sina droemmar;
sadan sag hon honom i sin moders anletsdrag, som, raeddade av penseln,
foerskoenade det rum, daer Hermione nu oeverlaemnade sig at sina tankar.
Fi