a utomordentlig
laerdom, sa stor vaeltalighet i synagogan och daertill av sa ansedd slaekt
som rabbi Jonas.

De anade icke, att Rakels hjaerta redan var fangat av en annan, och
denne--o ve!--var en av Javans oomskurna soener, som icke hade en
droppe av Abrahams blod i sina adror och icke kunde laesa en bokstav i
de heliga rullarne.

Det aer aftonen efter den, pa vilken den okaende filosofen besoekt
Krysanteus' hus.

Dagen aer hebreernas sabbat. Baruk och Ester ha gatt till synagogan.
Rakel hade foereburit nagot skael foer att fa stanna hemma. Hon foersakar
daermed noejet och uppbyggelsen att hoera, huru sinnrikt rabbi Jonas
utlaegger profeten Daniel. Hon foersakar tillfaellet att se sin
trolovade, just i det oegonblick naer han aer vacker: naer framfoer altaret
hans moerka, vemodiga oegon livas, hans av studier farade panna klarnar
och hans av samma ihaerdiga studier kroekta skepnad raetar sig vid korens
sang: "Hur skoena aero dina tjaell, o Jakob, och dina boningar, o
Israel!" och vid den foersamlade menighetens rop: "Hoer, Israel! Adonaj
var Gud aer den ende Gud!" Da genomstroemmas han av faedernas anda och
deras bragders minnen; da uppbygger han i tanken Jerusalems grusade
tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. Da
foergaeter sig hans blick, som annars gaerna irrar upp till kvinnornas
laektare foer att bakom en av sloejorna ana dragen av flickan, som han
aelskar, Baruks dotter.

Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke aer
fult. Han har ett skaegg, likt manen pa en kappadokisk haest, langt,
svart och glaensande, som Rakel finner avskyvaert. Han sitter ofta hos
Baruk och talar sa djupsinniga saker om den attikiserande Moses[3] och
den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande
Platon, att Baruk stryker sitt gra skaegg och sin kaftan av lutter
foervaning; men Rakel gaespar vid detta tal och finner det odraegligt.
Han aer i sin aelskades naervaro blyg--som en blyg aelskare, och han
foervirras av hennes stralande oegon. Daerfoer tycker Rakel, att han aer en
toelp.

[3] Platon.

Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jaemfoerelse med vilket alla
andra maen foerefalla henne som misslyckade foersoek av Var Herre att
skapa nagonting draegligt i karlvaeg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i
hennes oera, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina
lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit pa en
haestrygg; daerfoer aer