akar. Bordet var taeckt med en
vit duk, och runda broed lago bredvid vart traefat. Pa hoegsaetesstolparna
blaenkte vapen av urgammalt dvaergasmide, och under solljuset, som
stroemmade ned mot haerden, glaenste till och med kittlarna alldeles blanka
i den svarta askan. Traelarna, som sutto i en ring och flaetade korgar,
reste sig genast hoeviskt, naer de sago de fraemmande, och ingen av dem
hade nagon piska i baeltet. Framfoer kvinnobaenken vid gavelvaeggen stod Ulv
Ulvssons aeldsta dotter och maette ut trad, och hon talade glatt och fritt
med traelinnorna som med gelikar. Da en av dem tappade nystanet, boejde
hon sig och tog sjaelv upp det.

Ingevald hade aldrig trott, att en sadan prakt kunde finnas annat aen i
de vakna droemmarna hos nagon trael, som lag i halmen och satte ihop
sagor. Han kaende sig styv och stel i den nya bla klaednad, som han i dag
hade fatt till skaenks, och han hoell sig bakom fadern. Steg foer steg
foeljde han efter honom och foersoekte att i allt goera pa samma vis som
han. Men naer Folke Filbyter bredde ut sig i gaestbaenken och laet sin roest
eka genom rummet, maerkte Ingevald, att det icke var radligt att haerma
honom i allt. Han traengde sig in bredvid honom och behoell envist sin
hopklaemda plats, daerfoer att han icke vagade flytta sig, knappt se upp,
men han blygdes oever honom, sa att han skulle ha rodnat, om han hade
kunnat det. Smal och tyst satt han pa den mjuka baenkdynan och laengtade
hem till traelarna pa Folketuna.

Ingenting i hela salen ingav honom dock en sadan fruktan och voerdnad som
Ulv Ulvsson sjaelv. Han satt i hoegsaetet och glaettade pilar. Men sa fort
han fick syn pa gaesterna, gick han dem till moetes och vinkade pa sin
dotter Holmdis och sina bada soener. De voro honom bada ganska lika,
endast mycket yngre, och Ingevald kaende pa deras fasta handslag, att han
haelsade unga hoevdingar, som voro vana att handla och rada. Holmdis bar
fram mjoedhornet, och sedan gaesterna blivit vaelkomnade, satte sig Ulv
Ulvsson pa nytt i hoegsaetet och foertaeljde kaempasagor. Stundom tog han
ocksa harpan fran stolpen och spelade.

Han hade ocksa en yngre dotter, som hette Ulva, men hon satt foer sig pa
kvinnobaenken och lekte.

Alltemellanat aterkom Holmdis med ett nytt horn. Foer var gang var det
aennu stoerre och praektigare aen den foeregaende, men Ingevald visste varken
hur han skulle mottaga det eller hur mycket det var anstaendigt att
dricka. Han litade icke laengre pa fadern