t en
avkomling fran Folketuna aer min syster foer god. Vi broeder saega nej och
resa foerbud, ty vi vilja att var aett skall stiga uppat mot hoejderna.

Ulv Ulvsson var den enda, som aennu foerblev sittande. Han vaende sig at
sidan och tog sin dotter om armbagarna.

--Skade min goda fylgia i mitt sinne, ty rent aer mitt uppsat! Och du,
min dotter! Friboren aer du liksom jag. Tre frejdade aetteled kan du raekna
bakom dig i tiderna. Hjaeltenamn, som aerats i Svitiod, kan du laesa pa
stenarna i minneslunden. Glaedjefullt kan du droemma om de broeder, som
skoent fingo somna pa sina skoeldar under drabbningar i fraemmande land.
Daerfoer bjoed jag dig ocksa att naervara i dag och foera din egen talan. Hur
hoegt min granne vaerderar dig, kan du baest doema av hans anbud, och jag
har oedmjukat mig infoer klokheten hellre aen att skryta om aettetal. Det
oaktat boer du ocksa lyssna pa dina broeder. Bestaem nu sjaelv!

--Jag har bestaemt. Aldrig laemnar jag mig godvilligt at Ingevald
Folkesson.

--Da aterstar mig bara att raecka dig handen, granne, sade Ulv Ulvsson
och gick ned ur hoegsaetet. Gloem mina foernaermelser sist och mina soeners
ungdomliga haeftighet i dag, sa att frid far rada mellan gardarna. Dina
gavor skola aerligt aterskickas till Folketuna. Vill du, sa uppsaetta vi
gemensamt en vaepnad skara till vart foersvar, ifall konungen skulle komma
foer att doepa oss med svaerdsmakt. Haer star jag och vaentar pa dig med
handen framraeckt.

Nu tilldrog sig nagot, som ingen hade vaentat. Det skulle ha foerefallit
alla vida rimligare och tryggare, om Folke Filbyter brusat upp och
slagit i baenkkarmen som nyss, men icke ett drag foeraendrades i hans
ansikte. Han stod daer lika klippfast oroerlig och tyst, som hade var
blodsdroppe i hans kropp mist sin vaerme och stannat. Uppfoedd bland
boender, girig och grym av ovetenhet och vana, men godmodigt foernoejd med
litet eller ingenting, blev han en helt annan, naer det gick honom emot.
Han stelnade da till den sega kraft, som oedesdiserna just bruka foerlaena,
daer de aemna att laegga pa de stoersta olycksboerdorna. Ulv Ulvssons
skymfliga besoek hade vaeckt hans lust att skaffa mer anseende at sonen,
men han blev entraegen och envis foerst daerigenom att han moette motstand.
Ett brudkoep, som en annan kanske genast skulle ha fatt till stand,
visade sig foer honom mot hans foervaentan nu som en omoejlighet. Han kaende
sig sta i ett hal djupt nere i jorden, inklaemd mellan milstjo