utan foersoekte att skicka sig pa
samma saett som Holmdis' broeder, men det var en svar konst. Hon talade
flera ganger till honom frimodigt och ljust, men hans tunga var liksom
bunden, sa att han ingenting kunde svara. En gang kom hon honom sa naera,
att hennes har stroek oever hans haender, och daervid blev det alldeles
genomstralat av solstrimman. Hon log och vaende sig om.

--Akta dig foer mitt har, sade hon, ty det aer starkt nog att tvinnas till
en bagstraeng.

En laett rynkning med oegonbrynen floeg hastigt oever hennes oeppna blick som
ett eko av det sista ordet. Foerst da blev den tanken fullt klar foer
honom, att det var hon som var aemnad att bo med honom pa Folketuna. En
sadan graensloes lycka tycktes honom omoejlig att tro pa och fafaeng att
begaera, och han blev aennu raeddare foer henne. Han sag uppat ljusoeppningen
i taket, och hon foerstod icke, att han gjorde sa i foerlaegenhet, utan
sade till honom:

--Du lyssnar efter nagot.

--Vad aer det som brusar i luften? fragade han och kaende sig befriad av
att aentligen finna nagot att saega.

--Vet du inte det heller? svarade hon. Det aer den stora linden, det aer
vardtraedet. Det aer nu sa gammalt och ar foer ar grenar det allt mer ut
sig oever huset. Den foersta av Ulvungarnas aett satte det foer laenge, laenge
sedan, och loevdisen, som bor i den hoega stammen, vakar oever oss alla
haer, aenda fran det vi aero sma. Daerfoer vaka vi ocksa oever henne och
hennes traed. Kom ut med mig, sa att jag far visa dig kring pa garden.

Han tog fatt om bordshoernet foer att kunna resa sig och goera sig fri ur
sitt trangmal pa baenken. Folke Filbyter pekade med huvudet efter de bada
unga, naer de gingo ut, men Ulv Ulvsson fortsatte att spela pa harpan.

Det var det praektigaste solvaeder. Ett sadant sken floeg genom hennes har
och fran soeljan pa broestet, som hade ljusfloden samlat sig just omkring
henne och foeljt henne. Skuggan ringlade sig i kapp med vart steg och
foersvann under hennes foetter. Alla blommorna i graeset stodo vidoeppna,
och genomtraengda av solelden hade loeven en aennu klarare groenska aen
annars. I var kaella och var baeck lag en sol. Till och med i de
vattenfyllda foerdjupningarna pa haellarna lago sma och stora solar, och
alla kastade taevlande sina stralar tillbaka upp mot den lysande modern
pa himlavalvet.

--I dag sitta Oden och Frigg i tornet Lidskjalv och se ut oever vaerlden,
sade Holmdis. Vad manne det vara, som sa kan froejda det