, steg ett blint trots i hans
sinne. Han kaende sig nog rik att icke fraga efter de lagkaera boenderna,
som timvis stodo och traette vid tingsstaden i staellet att sla till.

--Husbonde, du vill inte foernedra garden aennu mer aen du redan gjort,
sade bryten. Lat oss ga in efter vara huggtyg och foersvara doerren.

Det var okloka ord av traelen, ty i staellet att svara, vecklade Folke
Filbyter upp skjortan fran armen. Genast gjorde Aelg Klubbehoevding pa
samma saett och kom honom till moetes.

Traelarna vaende sig bort med avsky och lomade av till de upphaengda
sadlarna, men vaende sig aenda om av nyfikenhet.

De sago, hur stigmannen drog sin kniv och broet upp en torva ur jorden.
Sedan gjorde han utan manga omsvep en raett djup skara i Folke Filbyters
framraeckta arm och i sin egen. Naer badas blod hade blandats i gropen,
lade han tillbaka torvan pa sin plats, sa att graesroetterna kommo i
blodet.

--Vaex, vaex, groena graes, liksom var vaenskap! sade han. Folke Filbyter, nu
aer du fosterbroder med den saemst ansedda mannen i hela bygden.

Daervid fattade han om hans hand och boejde sig ater lika djupt som nyss
med oegonen tindrande av tillgiven beundran.

--Du stigman, sade Folke Filbyter och foerde honom en stund med sig in i
stugan foer att dricka honom till. Jag har aldrig foerr ingatt
fostbroedralag med nagon maenniska.

--Och jag har nu uppnatt min aerelystnads hoegsta mal, svarade Aelg
Klubbehoevding. Jag begaer ingenting av dig. Du gav mig mer aen nog, da
ditt blod rann ned i mitt. Men haelsa Ulv Ulvsson, och kalla pa mig,
ifall det blir av noeden.

Naer han ater reste sig och drog bort med sin skara, ledde traelarna ut
tva haestar och betslade dem.

--Hur skall det till sist ga med oss alla haer? viskade de.

Folke Filbyter tog nu sonen med sig och red till Ulv Ulvssons gard.

Vad Ingevald daer fick se, hade han foerut bara hoert traelarna beraetta om,
och han blev tyst och foersagd, redan daer han satt i sadeln. Den sista
biten av vaegen var slaetare och jaemnare aen golvet pa Folketuna. I lunden,
som beskuggade den, lag en aettehoeg med offeraltare, och han raeknade aenda
till fem runstenar, uppstaellda till aedel hagkomst av fjaerran fallna
faeder och broeder. Fotstegen hoerdes knappt, naer han kom in i salen, sa
djupt var daer stroett med enris och friska aengsblommor. Vaeggarna voro
bladragna med bonader, pa vilka fullrustade vikingar seglade i sina
skepp eller raende spjutet genom gapande dr