gare.

Smataernorna voro alltfoer ivriga att sjaelva fa se sin tillkommande foer
att vilja strida med henne, utan de skyndade sig pa nytt att staella upp
sig i ring.

--Maennen ha redan klaett pa sig och gatt till morgonvarden, sade de. I
natt dukas den ju tidigt, och vi hoerde dem nyss pa gardsvallen... Men ga
du och se efter. Hertigen brukar visst inte trivas raett vael vid
kungsbordet utan kommer gaerna sa sent som moejligt.

Handklappningen och sangen begynte igen. Hon hoerde den glada leken bakom
sig, medan hon gick till haerbaerget.

Magnus stod ensam vid elden, insvept i den langa sorgkappan.

--Manne det redan aer tid att rida till maessan? fragade han och sag upp.
I natt gal ingen hane.

--Vi kvinnor ha varit nere och sett i julmjoedet, svarade hon utan att
akta pa hans fraga. Du aer en laerd herre, Magnus. Ofta har jag kaent lust
att tala med dig, och nu aer jag kommen. Giv mig nu ocksa ett aerligt
svar. Kan det verkligen betyda nagot, om man tycker sig se ett ansikte i
karet?

Foerst kaende han knappt igen henne, sa blek hade hon blivit, och nu, da
inga ljus brunno, kom den vita skjortan henne att likna ett andevaesen.

--Man ser den, som man mest har i tankarna. Daerfoer kan det betyda ganska
mycket. Det braecker upp hjaertat som ett aepple, och kaernorna falla i
handen.

Han slog kappan at sidan och vaermde haenderna oever elden. Pa det saettet
stod han en stund och tycktes vilja tvinga sig att ej saega nagot vidare.
Hastigt tog han ett par tre steg framat och stannade framfoer henne med
genomborrande oegon.

--Stackars, stackars barn, viskade han. Du, som var aemnad till
drottninglycka och en blid alderdom! Var det honom du sag?

--Vem? Jag har ingenting sagt.

--Vem, fragar du. Liksom sage jag inte sjaelv ocksa just samma man bade
dag och natt! Jag ma blunda, jag ma sova, aenda ser jag honom.

--Du?

--Det, som lockar mest, det ser man antingen man sa vill eller inte. Du
ser honom som han satt nyss, naer du kom i din ljusglans. Jag ser honom
med gullkronan pa huvudet.

Han grep fatt om hennes arm och skakade den utan att vilja slaeppa sitt
tag.

--Misstror du mig ocksa, du som de andra?

--Da stode jag inte haer godvilligt.

--Nej, ga inte ifran mig. Du aer oskyldig och ung. Bara till en sadan
maenniska kan jag tala. De andra skulle korsa sig--och foerrada mig. Vi
aero i samma noed, du och jag. Vi ha ingen att foertro oss till. Bara till
varann. Du, som inte vet av ont, du skall ho