sol, lys pa oss foer Guds kaerleks skull! sjoeng hon och
satte sakakan mitterst pa bordet, ty den var det heligaste skadebroedet
och bakad med mjoed och manbelyst rimfrost till god arsvaext. Men naer blev
det icke god arsvaext pa det rika Bjaelbo?

Under tiden byggde de andra kvinnorna hela sma tempel av bakverk som
voro prov pa deras olika skicklighet och ofta haelsades med ihallande
bifall av maennen. Offergalten, som svearna fordom blotade under dyster
sang, svaellde rund och degig pa sina korta ben, och den sturska och
strittande hanen, som Jorgrimmes doettrar tillbado med pannan mot
ljungen, stack upp sina tva roedfaergade fjaedrar ur en ring av andra
mindre bullar, som foerestaellde hoenor och kycklingar. Men under bordet
sattes ett fat med mat at de doeda. Allt hade genom aldrarna foeljt
Folkungarna och foeraendrats med dem och hoerde ihop med dem liksom deras
klaeder. Vandrare och andra fraemlingar, som i maengd samlades nere vid
doerren, hade mycket att se pa och fraga om.

Men Jutta var oglad, och hon kaende, att konungen icke tog sin blick fran
henne. Han gick mitt i kvinnoflocken, daer han trivdes baest. De ystra
Algotssoenerna och andra unga karlar klaettrade daeremot upp pa taket och
lade sig kring roekoeppningen med langa spoen foer att taga mot julbocken.

Han laet heller icke vaenta pa sig utan kom snart inlunkande och stangade
kvinnorna i knaevecken, sa att de satte sig med en duns i halmen. Oever
oegonen hade han en blodflaeckad bindel till tecken, att han var blindad
liksom hela jorden under midvintermoerkret. Men han sag aenda raett bra
genom gapet pa den skrapuk, som var bunden oever huvudet. Han liknade
ocksa snarare ett vilddjur aen en bock. Ibland stack en roed hand fram
mellan de foerfaerliga huggtaenderna som en tunga och raeckte faerska gotter
at drottningen eller den, som han annars saerskilt ville gynna. Ju
drumligare han betedde sig, dess oftare floeg det tysta, snabba
folkungaleendet utefter bordsraderna, daer de aeldre redan hade baenkat
sig. Naer han slutligen reste sig pa bakbenen och rent ut beskyllde de
vackra bagerskorna foer de otillboerligaste saker, skrattade den
saktmodiga drottningen, sa att hon maste torka sig i oegonvran. Men sa
tog han ett stangande sprang fram mot konungen och oeppnade pa kaeftarna
och viskade:

--Herre, var pa din vakt! De taenka stjaela fran dig det kaeraste du aeger.

Valdemar boejde sig oever honom.

--Fort, fort, saeg ut! Vad menar du?

Lekaren