foell strax in i sangen igen.

Folkesoenerna hade dock hunnit att en stund betrakta henne, medan hon
stod kvar bredvid dem i det klara ljusskenet.

--Hon aer nagot lik Holmdis, fast hon inte har samma harda oegon, sade
Hallsten. Man kaenner igen Ulvungarna pa den raka ryggen. Nyss ute i
moerkret, naer jag hoerde hennes naestan barnsliga svar, foerefoell hon mig
helt ung. Foerst da hon kom fram i ljusskenet, sag jag att hon inte
laengre var det. Det aer tydligt, att hon har levat haer med sin far
alldeles avstaengd fran andra maenniskor. Under alla omstaendigheter aer hon
Holmdis' syster. Daerfoer kan hon foerlita sig pa oss, och du skall sedan
ga till henne, Ingemund, och tala med henne. Jag aer foer bedroevad, och
det kostade mig stor moeda att nyss sla bort alla sorger.

Naer den sista sangen var sjungen, patog Inge en hjaelm med uppraetta
hoekvingar och satte sig pa en stol framfoer altaret. Omkring honom stod
hela hirden. Det var unga och mannavulna kaempar, lystnare att falla med
aera aen att leva och vana vid det milda suset av medgangens
sommarvindar.

--Vi aero aennu heta och yra i huvudet efter mjoedet, sade han, men jag
fragar er: bifalla ni, att de bada fraemlingarna upptagas i ert
broedraskap, bara daerfoer att de aero oraedda och tro pa lyckan?

--Naer fick du nagonsin ett nej, Inge? svarade hirden.

Folkesoenerna gingo da fram och knaeboejde foer honom. Han gav dem var sitt
svaerd med silverfaeste, och vardera svaerdet fick ett saerskilt namn. Sedan
sjoengo praesterna vaelsignelsen oever de nya hirdmaennen, och med fingrarna
pa svaerdskorset svuro de att foelja konungen i liv och doed.

--Blir du foerdriven fran makten, lovade Ingemund, skola vi aldrig
fullmaetta resa oss fran ett bord, aldrig fullsoevda fran en baedd, innan
vi ater fatt hoeja dig pa skoeldarna.

Inge omfamnade och kysste dem och befallde att ljusen skulle slaeckas.

--Vem var det, som suckade sa djupt? fragade han ploetsligt. Nej, vaenta
med att blasa ut ljusen! Jag hoerde, att det var nagon, som suckade.

--Det aer inte bruk att sucka i konung Inges sal, svarade en roest
nedifran doerren.

--Aer det du, svager? Det var en foernaem och saellsynt gaest. Jag har ju
inte sett dig sedan vid kungavalet, och da var det naera, att du talat
mig fran bade stol och rike. Det var din raettighet da, Sven, och jag aer
dig inte gramse. Hade inte jarlen visat fram de tunga kornaxen fran
Vaestergoetland, daer man offrar at Kristus, sa vet jag