trefoten och lat henne en natt foerbliva i
templet!

Hermione, som uppmaerksamt lyssnat till Apollonpraestens och hennes
faders samtal, sade nu:--Voerdnadsvaerde man, uppfyll min faders
oenskan!

Apollonpraesten besinnade sig ett oegonblick och svarade:

- Om det aer ditt uppsat, atenare, att din dotter sjaelv skall vara pa
en gang den fragande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens
mening uppfattande, sa aer mitt aembete haer oeverfloedigt, och jag bryter
ej mot kejsarens pabud, om jag foer er, likasom foer varje skadelysten
besoekare, oeppnar tempeldoerren. Du sjaelv, Krysanteus, ma leda din
dotter till trefoten. Foer det orakel, som du vill tillfraga, aer det
likgiltigt vem som foerraettar en sadan handling. Och vad reningarna
vidkommer, ma din dotter, om hon vill foelja de foereskrivna bruken,
bada i kaellan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser
och, naer hon kommit till trefoten, dricka en skal av Kastlias vatten.
Min tjaenarinna skall undervisa och hjaelpa henne i dessa foerberedelser.
Men under tiden skolen I vara mina gaester. Jag har ej under langa
manader skadat ett fraemmande ansikte: jag lever haer som i en vaerld foer
mig och bidar doeden i skuggan av mitt tempel. Men dess kaerare aer mig
asynen av en man, som du, och en ungmoe, sadan som din dotter. Foeljen
mig! Jag vill haelsa er vaelkomna oever min troeskel.

Den gamle Herakleon raeckte Hermione handen och foerde sina gaester till
ett rum i en byggnad naera templet. Hans alderstigna tjaenarinna, den
enda maenniska, som delade hans enslighet, baeddade vilosoffor at
Krysanteus och Hermione, tvaettade deras foetter och dukade dem ett bord
med broed, mjoelk, frukt och druvor. Hon gloemde ej heller att av friska
blommor flaeta kransar, varmed gaesterna till den enkla maltiden skulle
smycka sig.

Det boerjade redan skymma i kammaren, vars enda foenster vette at den
naerstaende klippvaeggen. Samtalet kom under maltiden att falla pa det
roevarband, som oroade trakten. Den gamle praesten visste icke mer
daerom, aen att dessa roevare voro kristianer av nagon viss, utav de
oevriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infoedingar, utan
ditkommit, man visste icke huru eller varifran, samt att de en dag
under den sistfoerflutna varen hade till betydligt antal infunnit sig
haer och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat
honom och hans tjaenarinna nagot ont som skadat nagot i templet, vilket
foer oevrigt icke aegd