sa hoega och gruvligt soendersplittrade. Men oegat
uppfriskas av Lykoreia, ty pa henne gjuter solen sitt sken, och
himmelen aer klar och ren kring hennes hjaessa.

- Sa aer det. Naer var omgivning aer moerk och dyster, soeker oegat gaerna
ett ljusare fjaerran ... Hermione, fortfor han och pekade till vaenster,
daer nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under
namnet Pyto. Nu aero dess tusental av stoder soenderslagna, dess skatter
roevade, dess glans foersvunnen. Teatern, stadiet, laerosalarne,
gymnasierna sta tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens hoega lek
likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skoevla
vara tempel, om oedmjukhet och trampa vara nackar. Fordom genljoedo dess
gator av paeaner, vimlade de av hoegtidsklaedda fraemlingar och
vitmantlade offerpraester. Nu vandrar ett tungsint folk oever dess torg.
Det faelt, du ser daerborta, med tvinande groenska, tecken av sparsam
odling, till vars fullfoeljande saknas armar och hag, detta faelt aer det
Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets,
styrkans och skoenhetens segrar.

Hammarslag ljoedo fran staden. Man broet sten ur en pelarhall till en
under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska
pelarhallen, pa vars vaeggar Polygnotos, penselns Homeros, hade malat
det vapentagna Troja, grekernas avfaerd och Odysseus' besoek i
underjorden. Foerstoerelsen kunde ses fran den punkt, pa vilken de bada
fraemlingarne befunno sig. De sago det: flickan hoeljde sitt ansikte i
sloejan; mannen fattade hennes hand och paskyndade sin gang.

Sa intraedde de i en lund av aldriga lagrar, som skilde staden fran
orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens
branter och oekade med sin moerka groenska skymningen. Han var helgad
Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska
segervinnarne hade laemnats av honom. Hans aldriga stammar lutade oever
baecken, samlade sig till viskande flockar, flaetade sina kronor till
dunkla valv, i vilkas skuggor man anade hoega minnen. Och konsten hade
kommit aningen till moetes. Daer en strale av dagen nedskoet under
traeden, daer lyste han stundom pa marmorpannan av en Homeros, som
gripen av ingivelsen slog upp de tomma oegonen mot hoejden, eller pa en
grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes
lunden av mangen som en hednisk demons tillhall, och de friska blad,
han arligen skoet, funno ingen panna att smycka, ty pale