ta visste de bada fraemlingarne,
men de voro upptagna med tankar, som uttraengde farhagan foer deras
saekerhet.

Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i ar,
en pafallande yttre likhet. Foer baegge var den grekiska profilen
gemensam, och hos baegge mildrades han, ehuru i olika man, av samma
individuella avvikelser. Det var svart att av mannens utseende
bestaemma hans alder. Hans lemmar tecknades aennu av en haerlig
mannakraft, men kindernas linjer voro foerdjupade av aren och--vad
som tydligast roejde den oeverskridna medelaldern, men tillika gav ett
maerkvaerdigt uttryck at hans anlete--valken under oegonbrynens yttre
bagdel framtraedde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan
pannans allvar och det naestan svaermiska i blicken. Man aterfinner
detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans har var nagot
glesnat oever pannan; hans skaegg (vid denna tid en saellsynt prydnad),
moerkbrunt och krusigt som haret, omgav laeppar och kinder. Hans gestalt
var hoeg och full av vaerdighet. Flickans ansikte var regelbundnare aen
hans, regelbundet aenda till typisk straenghet, och denna oekades av den
klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en
marmorbild; men marmorn vaermdes av de stora moerkbla oegonens milda ljus
och livades av munnens ljuvt boejda linjer, som foer en Lavater skulle
gaellt som osvikligt tecken foer hjaertats godhet.

- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som
hoejer sig daerborta, iklaedd avstandets bla mantel, aer Lykoreia. Pa
henne och hennes syskonhoejder lustvandrade, innan tvivlet foerjagade
dem, Apollon och sanggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro
da farkoster fran Lycksalighetens oear, landsaettande saella andar, som
kommo att i de olympiskes sanger hoera och i deras danser symboliskt
skada vaerldsalltets mysterier. Dessa sanger, sa beraettar sagan,
foernummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och pa deras
toner saenkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjaertan....

Och nu, sade mannen foer sig sjaelv, kringdriva pa samma hoejder
olyckliga maenniskobarn, blodsmaen och kristianska svaermare, utstoetta ur
ett religionssamfund, som aer dem vaerdigt. Roevare pa Parnassen! Sadana
laera funnits daer foere dessa, men de plundrade endast skalderna.

Ett leende spelade vid denna tanke pa mannens laeppar.

- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle foerskraecka mig, om jag
vandrade ensam. De aero