karan var talrik: hon laet ana, att sjaelva Aten, hedendomens balverk,
kanske snart skulle tillhoera en fiende, som uppvaext inom
foerskansningen, ej intraengt utifran. I Rom vid Tibern och Rom vid
Bosporen, i alla det stora vaerldsrikets folkvimlande staeder voro
kristianerna redan de till antalet oeverlaegsne; daer hade, med kejsaren
och hovet till foeredoeme, flertalet av de rike och foernaeme smaningom
samlat sig omkring korset; daer hade envar, som kaende en gnista
aeregirighet i sin barm, skyndat att bekaenna en laera, som var enda
villkoret foer en av despotismen mindre fjaettrad verksamhet; daer hade
aentligen oraekneliga noedens barn ej foermatt tillbakavisa gavan av en
klaedning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed
Konstantinus, en ny maenniskofiskare, uppdrog sjaelar ur hedendomens
djup. I Aten var foerhallandet ett annat. Aten lag utanfoer omradet foer
det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna
sin moderjord de starkaste roetterna och bar aen i denna stund blommor.
Atenaren var bunden vid sina faeders tro av aerofulla historiska minnen,
av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hart att
foerdoema Perikles och Aristeides, att taenka sig Sokrates och Platon som
verktyg foer onda demoner: han ville ogaerna nedbryta sina tempel,
byggnadskonstens maesterverk, och soendersla sina bildstoder, mejselns
under. Daerfoer var maengden av bildade atenare aennu tillgiven den gamla
religionen, sadan hon laenge varit: foeraedlad av klarare gudsmedvetande,
genomtraengd av filosofien. Manga bekaende henne med stoerre haenfoerelse
aen nagonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sago den
maenskliga vaerdighetens, tankefrihetens, den undergaende kulturens enda
raeddning. Men alla de, foer vilka forskning, konstnjutning och
historiska minnen voro sasom icke tillvarande, alla de, som taerdes av
en hemlig smaerta, av anger oever synder, foer vilka de ej sago nagon
foersoning, av grymma samvetsagg eller fruktan foer foerintelsen, alla
dessa oraekneliga hade skyndat att mot vissheten om foersoning och evigt
liv utbyta en laera, som endast laempade sig foer de sjaelsstore, foer
glada, lyckliga och harmoniska eller foer mycket tankloesa och
laettsinniga maenniskor, men erbjoed foega troest at de svage, som kaende
sig duka under i livets strid, at de fattige och elaendige, den
brottslige och angerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt
oevervaegande delen av maenniskos