s pelargang samlade en maestare i
stoiska filosofien ett antal ahoerare, som till stoerre delen voro
romerska senatorssoener och andra foernaema ynglingar, komna till Aten
foer att inhaemta hellenisk visdom. Ty denna stad var aennu, vid sidan av
Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet foer
romerska vaerldsriket, och oeverglaenste sin medtaevlarinna med minnena av
tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles,
Zenon, Epikuros. Aennu, sedan kristna kyrkan laenge varit en
triumferande, sedan i sjaelva Rom det sista hedniska altaret, Segerns,
nedbrutits,--aennu laenge efter detta brann i den stilla, undangoemda
staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av
heliga minnen, naerd av forskningens sista olja, till dess hon
aentligen, faerdig att slockna av sig sjaelv, slaecktes av ett nytt
vinddrag fran despotismen, och den fromma vaerlden lydigt, utan
gensaegelse av en enda roest, anammade de orden: credo quia absurdum[3].
Dessfoerinnan och vid tidpunkten foer denna beraettelse foerelaestes
Epikuros' laera aennu i hans ryktbara traedgardar; utlades Platons aennu,
daer han sjaelv, "den gudomlige", sju arhundraden foerut hade foerkunnat
henne: under Akademias popplar; lustvandrade aennu Zenons laerjungar
bland maesterverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma
pelargang, som fran boerjan gav namn at deras skola, den glest, men av
hoega, oevermaenskliga skepnader befolkade!

[3] "Jag tror, emedan det aer orimligt"--ett uttryck, som tillskrives
kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form
aterfinnes i hans skrifter.

Fran nordoestra delen av staden boerjade klockorna ringa i en kristen
kyrka. Luften, ren och spaenstig, fortplantade de maektiga, dallrande
ljuden vida oever nejden. De genljoedo i portikerna, broetos mot
Akropolis' kalkbranter och foernummos, studsande fran dessa, som djupa
aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, daer hon,
jaettestor, skinande i solen och skoenjbar foer seglaren langt bortom
Sunions udde, reste sig fran klippans spets och med hjaelmtaeckt huvud,
oever Partenons gavel, nedblickade pa sin skyddsling, staden under
hennes foetter.

ANDRA KAPITLET.

Moeten pa torget.

Klockorna ringde aennu, da Karmides och hans vaenner voro samlade vid
marmortrappan till Propyleerna. Dagen var kristianernas glaedje- och
vilodag; man sag dem familjevis skrida oever torget pa vaeg till kyrkan.
S