on, och begaerligt hade han lyssnat efter vart
hans ord. Det gnagde och plagade honom ocksa, naer han taenkte pa den
gamle Jakob, som han hade slagit. Aennu kunde han pa sina tinningar kaenna
de kalla laepparna.

Han sprang ut foer att foelja med traelarna, som han brukade, men han kunde
ej finna dem. Vad var det da de viskade om nyss, naer de gingo foerbi
honom? Det foerundrade honom ocksa, att Tova icke kroep tillbaka in i
farfallan i hoernet utan gick ut med de andra.--Ingevald! ropade en
slaepande roest fran bodarna, men naer han kom dit fanns ingen maenniska.
Kreaturen voro i vall, och han gick utefter de tomma basen, daer
spindlarna spunno.--Ingevald! ropade en annan traelstaemma langt borta pa
andra sidan stugan, men daer kunde han heller icke hitta nagon. Han
boerjade ana, att traelarna smoego sig undan och med flit soekte vilseleda
honom genom att kalla pa honom fran olika hall. Hade han da nu blivit sa
foeraktad, att till och med traelarna goemde sig foer honom? Var det da hans
skuld, att hans mor icke var en fri odalkvinna?

Hur han aen letade, kunde han icke traeffa nagon. Den smala och trasgranna
bondesonen, som skulle aerva hela den storrika garden, stod ensam mellan
hjulsparen i det nedtrampade graeset, och pa gavelhoernens ormhuvud sutto
skatorna och skrattade at det oede Folketuna.

Da drog han sig till minnes, att flera av traelarna smugit sig bort under
de sista naetterna. De andra hade viskat med varann och ibland snyftat
men alltid tystnat och latsats sova, sa snart han satte sig upp i
halmen. Det var nagot, som de ville doelja foer honom. Han ruvade daerpa,
foerbittrad som han nu kaende sig mot alla pa garden och mot sitt eget
liv.

Han begynte ga utan mal och mening uppat skogen, endast foer att kunna
kvaeva den grat, som tryckte honom om strupen. Sommarkvaellen bredde sig
klar och stilla, och ekarna foerefoello aennu stoerre i sin oroerlighet.
Flitigare aen bina brummade aennu en stund de raggiga humlorna i luften,
innan de kroepo in i sina mossbon. Utan att veta det stod han laenge och
sag pa en ekorre, som stack ut huvudet genom foenstret pa sitt hus foer
att undersoeka vaedret. Da det befanns klart och utan minsta stormsky,
slet den roeda vaederspamannen bort stoppningen ur doerren och begynte att
kasta ut noetskal oever skurdtemplet nedanfoer traedet. Smattrandet mot det
trasiga naevertaket vaeckte Ingevald, och han vaende sig bort foer att
slippa se belaetet inne i templet. Det gjorde han