son har haesthar, och kinden aer laederaktig och
kan inte rodna, inte ens foer ett slag. Det aer tecken pa finnblod. En
finndvaerg kan inte rodna, hur mycket man nyper och slar honom i ansiktet
eller skaemmer ut honom. Bland fria maen pa tinget skulle inte manga
lyssna till en sadan, om du ocksa sjaelv ginge med och erkaende honom. Det
hade varit baettre, om du i tid satt ut det barnet i skogen. Bonde, aer
det med slik avkomma du taenker grunda gard och aett?

Folke Filbyter grep honom i manteln. En sadan skymf mitt infoer det
samlade husfolket hade han aldrig varit med om, och Ulv Ulvssons
hoegdragna och lugna han foerbryllade och foerstummade honom. Den storrika
husbonden pa Folketuna boerjade stamma, och Ingevald viskade till honom:

--Vill du, far, sa gar jag och staenger doerren, medan du slar ned honom.
Bryten och jag far sedan baera honom till kaerret.

--Jag har god hoersel, fortsatte Ulv Ulvsson. Jag vet nog ocksa, att om
jag kaerar mot dig vid tinget och later graeva i kaerret, blir du illa
fast. Daermed skulle jag heller inte droeja en enda dag, om inte klokheten
sade mig, att vi boender och grannar nu behoevde halla samman mot de
kristna.

Folke Filbyter besinnade sig och slaeppte hans mantel.

--Du aer vapenloes, Ulv Ulvsson, och du star under mitt tak. Aer det med
skymf du taenker laemna mig, da lovar jag, att ditt hus skall brinna redan
i natt. Men var det allvar nyss, naer du ville, att det skulle bli
annorlunda haer pa Folketuna och att vi skola bli bundsfoervanter, da koer
du mig nu strax i din egen vagn till den rikaste garden i hela haeradet.
Och daer blir du boeneman foer min son, sa att han goer ett gott gifte. Jag
har nog sjaelv laenge betaenkt, att allt inte kan ga som hittills. Foer min
del kan det vara detsamma, men Ingevald boerjar bli vuxen och han far ett
stort arv. Har du foerstatt mitt villkor, sa lana mig nu din bla mantel.
Min gra vadmal aer ingen brudfaegnad. Jag vill se den bonde, som kan saega
nej, naer Folke Filbyter friar foer sin son med dvaergkvinnan!

--Den rikaste garden i haeradet, naest Folketuna, det aer min.

Folke Filbyter ryckte till, som hade en loenndoerr ovaentat sprungit upp
och visat honom en trappa, om vilken han foerut aldrig haft en
foerestaellning. Han var icke skicklig nog att foerstaella sig. Nya och
ploetsliga tankar korsades i hans huvud. Det foerefoell honom, att han
sjaelv i en hast hade foervandlats till den oeverlaegsne, som hade att tala
och rada. M