es skull. Oedmjukt tackar jag foer det
minsta, men aer du rik, bonde, sa giv tiondet, och aer du raettfaerdig, sa
skaenk allt.

--Ingevald, min son! sade Folke Filbyter, och hans roest stockades av
vaexande vrede. Haer aer inte sed att giva utan att taga, ty marken aer min.
Tag du pungen fran den gamle. Giv honom sedan tva slag med hans egen
kaepp, det ena foer hans egen skull, det andra foer hans herres, efter han
klaeder och foeder honom sa illa, att han behoever tigga.

Ingevald gick ut och ryckte till sig pungen. I den lago nagra mynt och
fingerringar och ett stycke torrt broed. Broedet laet han honom behalla,
men pungen knoet han fast vid sitt eget baelte. Sedan gav han honom med
glad lust det foersta slaget oever ryggen, sa hart han foermadde. Men
redan naer han skulle utdela det andra slaget, foell det lamare och
mjukare. Han kaende sig radvill, ty den gamle tog honom om halsen och
kysste honom pa bada tinningarna.

--Jag tackar dig, mitt dyra barn, att du later mig lida foer min gode
herres skull, sade han. Och jag tackar och vaelsignar er alla, ty ingen
kan aelska er mer innerligt aen jag, kaera, kaera broeder. Jag hade taenkt att
fa stanna nagot hos er och tala till er om min herre, men jag ser, att i
dag skulle ni inte hoera mig. Jag far vaelja en baettre stund.

Daerefter fortsatte han genast sin vandring med samma bradskande iver,
och hans oegon, som fuktats under smaertan, glaenste sa lyckliga som i den
stoersta glaedje.

--Det daer aer farligt folk! mumlade Ulv Ulvsson och slog ned oegonen och
stroek genom skaegget. Folke Filbyter foerstod alltjaemt ingenting utan
hoejde bara aennu myndigare sin roest.

--Kom hit, Ingevald! Du gjorde din sak vael, och nu skall du staella dig
framfoer Ulv Ulvsson, sa att han far faesta dig med handslag. Var inte
raedd, Ingevald. Han aer var granne och vill dig inte illa. Kom bara hit,
sa skall jag sjaelv leda dig fram till honom. Han talade med straenga ord
som alla storboender, men nu boerjar jag ana, vad han menar. Det behoevs
maen pa tinget. Men jag har langt till ord, och jag har suttit laenge
stilla. Min brynja haenger sa ihoprostad, att jag inte laengre kan skaka
ut den. Du skall fa vapen och en ny brynja, Ingevald, och du skall ga
till tinget i mitt staelle.

Han skoet fram sonen, men Ulv Ulvsson, som aennu mindes det spetsiga
svaret pa gatan, kaende foeraktfullt pa hans straeva haesthar och gav honom
ett slag tvaers oever kinden.

--Se haer, sade han, din