kittel eller byta till sig ett stycke vadmal mot nagot
faellt villebrad. Hon lade da ut det begaerda i graeset och gick sedan in i
stugan med alla traelarna och sloet doerren. Dvaergarna skyndade sig att
verkstaella utbytet och sprungo sedan till skogs. Men ibland, naer Folke
Filbyter ville ha lustigt, stod han i vindoegat och skoet efter dem med
pilar.

Naesta sommar foedde hon honom en son. Da lyfte Folke Filbyter henne fran
golvet och bar henne bort till guldkedjan, sa att hon sjaelv kunde loesa
den fran bjaelken. Sedan lag hon i halmen och lekte bade med pilten och
smycket, och redan naesta dag stod hon vid haerden igen och skoette
kitteln. Hennes plats var bland traelarna, ty hon bar varken nyckelknippa
eller kappa som en lagkoept odalkona. Hon gav ej heller gossen di utan
stack da och da litet djurmaerg i hans mun och laet honom sedan ligga.

Gossen fick namnet Ingemund. Sedan foedde hon Hallsten och pa tredje
sommaren Ingevald.

Hon tog ofta barnen med sig i en pase pa ryggen, naer hon stroevade i
skogarna. De laerde sig tidigt att med skidor under foetterna ga i kapp
vargen och sla av hans rygg med staven. Naer de blivit halvvuxna gingo de
in foer fadern, daer han satt pa baenken. Han fragade da om de ville kasta
lott om sin arvsraett till Folketuna eller ga till hirdgards som andra
rika bondesoener. Det gjorde han endast foer att proeva dem. Ingemund och
Hallsten visade honom, att de redan skaeftat tre tolfter pilar var och
att de kunde slunga masurklubban tvaers igenom salen aenda ut i graeset.
Ingevald, den yngste, var oraskare och hade ingen annan faerdighet att
visa honom aen att han var snartalig och kunde svara pa vilken gata som
helst.

--Vaelan, sade Folke Filbyter till sina soener. Du, Ingevald, som aer yngst
och svagast, far stanna under mitt ris, sa laenge jag lever. Men sedan
aerver du ocksa ensam hela Folketuna. At er bada andra skaenker jag
daeremot genast sa mycket ur kistan, att ni kunna vaerva femtio maen och
skaffa er sjaelva goda brynjor och vapen. Mitt skepp Mengloed och tva
andra skepp, som ocksa voro mina, sta aennu pa havsstranden vid skoeldmoens
hoeg. Dem skola ni taga. De aero av ek och vael oevertjaellade, och ni skola
medfoera verktyg och timmer foer att saetta dem i stand. Nagra rad foer
livet kan jag inte giva er, ty jag aer en fakunnig man och har langt till
ord. At inga gudar kan jag anbefalla er, ty ni fa se manga olika, och
alla svika de er, naer er egen arm sviker. Men sitte