ch hon
blir liggkaer och stillsam. Smaell nu i med foetterna! Mana pa dem en
smula, bryte! Stryk brudgummen om haelarna! Sa skall det lata.

Ingevald hoell sig goemd bland de bortersta och mest foerlaegna, som voro
omoejliga att fa fram pa golvet. Nagra voro sa vana vid arbete, att de
leddes vid att sta och haenga med armarna. De begynte feja i vraarna och
hissa pa kitteln, under det att de sago pa. Hoensen lupo kacklande
utefter vaeggarna, och stickor, barkbitar och halm yrde hoegt upp. I den
taeta roeken vaende sig de dansande. Den knappa dagern foell da och da pa
trumpna och hoptryckta ansikten, men foersvann sedan ater igen lika
hastigt.

Dejan hade redan haellt upp honungsgroeten och satt den pa baenken framfoer
Folke Filbyter. Hon stod och torkade hornet foer att ga till brygghuset
och haemta mungott. Saevligt och godmodigt banade sig da bryten en vaeg
mellan armbagarna. Genom att hoeja piskskaftet upp- och nedvaent gav han
traelarna ett tecken att halla upp.

--Husbonde, sade han, det har kommit nagon fraemmande oxe pa aegorna, ty
vara oxar rama i faeboden.

--Du talar raett, svarade Folke Filbyter och pekade mot doerren, daer en
blamalad vagn stannade.

Den var foerspaend med en silkesglaensande och vaelryktad oxe. Toemmarna hade
tofsar. Oket var utskuret med rosor och loev i alla sommarens faerger och
fullsatt med oraekneliga sma pinglande klockor och bjaellror. Mannen, som
steg ur och kastade toemmarna, hade benen aenda till knaet korsvis lindade
med band. Ett gratt och aerevoerdigt skaegg bredde sig oever hela broestet,
men hans klara och kloka oegon blevo foerst synliga, naer han boejde sig ned
utanfoer den laga doerren och foerundrad sag in i salen. Hoensflocken moette
honom pa troeskeln och vaende flaxande och spridde sig aterigen utefter
vaeggen i en lang och springande rad. Och traelarna stodo daer med sina
viskor utan foerstand att ga ur vaegen. Det droejde tydligen ocksa en
stund, innan han vande sig sa pass vid roeken, att han upptaeckte Folke
Filbyter, som satt kvar pa baenken med groetfatet mellan knaena.

--Ulv Ulvsson, grannen, haelsar gardsbonden, begynte han. I staellet foer
att daervid hanle som andra fraemlingar alltid brukade pa Folketuna,
rynkade han oegonbrynen och stannade fientligt flera steg fran
baenken.--Toerhaenda minns du, att det till stor del var av mig du koepte
din myckna jord. Sedan dess ha vi inte sett varann. Och nu skall jag
giva dig en laett gata att tyda, Folke Filbyt